Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 1

en fängelschåla utan luft och utan ljus, blef det mörker i hans dröm liksom i hans fängelse ... Huru länge sof han? Säkert skulle det varit honom omöjligt att beräkna det, da han slutligen vaknade. Solstrålarna trängde in genom de målade fönsterrutorna och spelade i skiftunde färger på hans hvita sängkudde. Henrik kastade omkring sig en blick af förvåning, något blandad med oro. Han befann sig i samma rum, dit man förogående afton fört honom. Ett enda ögonkast tillät honom igenkänna möblerna, bilahuggerierna och stiftsdomaren de Panesterros vapensköld som hängde öfver kaminen. Men gascognarnes sängar hade försvunnit, och med dem gascognarne sjelfva. — Hvad vill detta säga? utbrast konungen. Han hoppade ur sin säng, sprang fram till fönstret och varseblef att den solstrå!e som väckt honom var en stråle från en nedgående sol. — Men huru många timmar har jag då sofvit? utropade han. Hallåh! hör hit någon! Ingen svarade honom. — Hvart djefvulen ha de då tagit vägen? sade konungen af Navarra för sig sjelf. Han sträckte på lederna, som om han velat försäkra sig om att man ej under hans sömn krossat hans axlar, armar och ben. Ett ögonblick tänkte han att gascognarne till följe af hans långa sömn gått ut för att hemta frisk luft. Han gick mot dörren i afsigt att öppna den och stiga