Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 3

Från Utlandet. Schismen mellan Österrike och Preusser i elesbigholsteinska frågan synes vara i tillta gande, och det tros allmänt att Österrike verkligen är i färd med att göra en sväng ning åt Mellanstaternas sida, sedan nu Preus: sen så blottat sig och sin ställning, att de för länge ohjelpligt stött den allmänna me: ningen i Sydtyskland för hufvudet. Hvad steg Preussen tänker taga om det af Öster. rike erhåller ett kategoriskt nej, är icke godt att säga ännu, men en pålitlig berlinerkorresp menar, att Preussen icke skall afstå från nå gon af de minimifordringar det för Österrike uppgifvit. Å andra sidan klandra liberala preussiska organer slesvigholsteinarne, derföre att dessa nu fordra upprättandet af en oafhängig slesvigholsteinsk duodes-stat och ej hellre ansluta sig till Preussen, dock medgifvande att dettas reaktionära inre politik just icke är något lockande att fånga folk med. För att emellertid reda härfvan, ställer sig t. ex. Köln. Zeit. på kejsar Napoleons ståndpunkt och vill ha utförd en vädjan till betolkningen. Denna den franske kejsarens ståndpunkt i töreliggande fråga är bestämdt angifven uti den i gula boken innehållna expos af Frankrikes allmänna politiska ställning. Det heter deri: Franska regeringen har föreslagit att så mycket som möjligt skilja de båda i Slesvig bredvid hvarandra bestående nationaliteter samt fördela dem på de båda grupper (den skandinaviska och germaniska), till hvilka de naturenligt höra. Tillämpningen af denna princip skulle, hvad de båda yttersta delarne af landet angår, icke ha stött på några svårigheter. Distrikterna i norden äro lika obestridligt danska som de i södern äro tyska, och i detta racekrig ha deras känslor varit för mycket kända, att en konsultation skulle hehöfts. Hvad det mellersta Slesvigs distrikter angår, der de båda nationaliteterna äro blandade, kunde man ej söndra de befolkningar, som bilda dem, och det måste naturligtvis i denna region, underkastad ett tyskt land, gisvas danska undersäter. Under dessa förhållanden syntes det rättvist, att lemna totaliteten af de blandade territorierna åt det af de båda partierna, som hade största offren att bringa. Men då makterna vägrat att antaga den ester detta system uppställda gränslinie, föreslog kejsarens regering att man skulle i afseende på de omtvistade landamärena utfärda ett upprop till befolkningarne, för att lösa de tvifvel, som hade sitt ursprung i raceförblandningen, och erhålla de lämpligaste antydningarne för underhandlarnes vägledning i gränsliniens utstakande. IIvad ancick bestämmandet af den suverän, under hvars myodighet gruppen af de stater, som borde från Danmark asskiljas. skulle ställas, hade kejsarens regering hvarken förpligtelser eller någon bestämd beigt, och hon skulle gerna understödt hvarje ofverenskommelse, som öfverensstämt med de på lojalt sätt tillsporda befolkningarnes önskan. Detta är den ställning, som den franske fullmäktige hade i uppdrag att på londonerkonferensen t:llråda och understödja. Hans opartiska hållning erkändes af alla parter och det härflöt icke från hans bemödanden, att underhandlingarne ej blefvo krönta med bättre framgång. H. M:ts regering var öfvertygad, och är det ännu, om att en på sådana grunder afslutad fred, hvilken upprätthåller jemnvigten i Norden och Danmarks lifsintressen, skulle tillförsäkrat Tyskland stora fördelar. Alldenstund Frankrikes och de öfriga neutrala makternas råd ej åtlyddes, ansåg danska nationen, deri lyssnande till sin militära hederskänsla, för nödigt att fortsätta en olika kamp mot tvenne af Europas största armfer, och fann sig nödsakad, sedan hon gifvit bevis på sin beslutsamhet och energi, att antaga en direkt uppgörelse med de båda tyska stormakterna. Fastän den kejserl. regeringen endast officiöst kunde inblanda sig i denna underhandling, har hon likväl icke försummat något tillfälle, för att till Danmarks förmån anropa wieneroch berlinerkabinettens rättskänsla, i det hon erinrade dem om, att ju mera oproportionerliga de i kampen engagerade stridskrafterna varit, desto mera rätt hade den besegrade, att räkna på segrarens hossamhet. Vi konstatera med beklasande, att den danska regeringen påtvingade lösning cke mera öfverensstämmer med de af oss uttryckta önskningar. Befolkningarne tillspordes ej om sitt ide; den skandinaviska delen af Slesvig lemnades ej itt Danmark, med hvilket det likväl är förbundet gerom en obestridlig gemensamhet i seder, ursprung och språk, och Tyskland har på detta sätt sjelft ställt ig i den falska position, som det så länge förebrått Danmark. Denna sakernas ställning har i hertigdömena edan framkallat svårigheter, hvilka äfven inom tyska örbundet gifvit sig tillkänna, och erfarenheten har nabbt rättvisat franska regeringens förutseende. Då hnon begärde, att såväl den ena som den andra sidan nåtte tillgodose nationalitetsprincipen, den enda grundralen för en varaktig fred, visste hon med gig. att 10n jemväl föreslog den mest praktiska och rättvisa ösning. Hvad som nn i dag föregår, synes bevisa det. Jertigdömenas ställning är i sjelfva verket lika abii. q