Göteborgsposten – 28 februari 1865, sida 1

— Tvärtom jag ämnade bjuda er deraf... — Skynda er då, herr stittsdomare . . . Denne gjorde ett tecken. Den gode Pacöme, som vördnadsfullt höll sig stående 1 ett hörn af salen med en servet under armen, gick då ut och återkom en minut derefter bärande en stor med vide omspannen batelj under armen samt ställde den med triumferande utseende på bordet. — Vivat! utropade Henrik. Man drack snart derefter Juraugonvin ur fulla glas. Men stittsdomaren, som ville bibehålla sitt hufvud redigt tömde helt behändigt sina glas under bordet. Det var nära midnatt då konungen af Navarra tänkte på att gå till sängs Bertha hade för länge sedan gått in i sitt rum. Båarnaren inträdde dit. Örvervälligad a trötthet och smärta, hade den unga flickan slutligen insomnat. Henrik betraktade ett ögonblick den unga flickans englalika anletsdrag, derefter gick han ut på tåspetsarne. — Stackars barn! sade han, jag skall vaka öfver dig som om du vore min egen dotter! ... Han tann Raoul i korridoren. Raoul vacklade helt obetydligt, men hans öga var klart och han talade utan att atamma. — Siro, sade han helt sakta, är det meningen att vi skola sofva? — Utan tvifvel, min gosse. Hvarröre denna fråga ? — Åh! jag kom att tänka på någonting ... ,