Göteborgsposten – 28 februari 1865, sida 1

postbefordringen till och från Majorna. Dennz framställning gillades af hrr fullmäktige. I afseende på telegrambefordringen be slöts, att man skulle till telegrafstyrelsen ingå med begäran om att Göteborgs telegrafstations jbudbäring måtte utsträckas till Carl Johans S något som töreföll hrr fullmäktige såsom lätt uttörbart. Åt ordföranden hr major Flach uppdrogs att hos de resp. styrelserna göra nu beslutade framställningar. Industrilotteri. Handels-Tidningen omtalar, att Musei styrelse, för att i sin mån medverka till handtverksindustriens befrämjande och dess produkters förädling, beslutat anordna ett industrilotteri, genom hvilket handtverkare kunna få dyrbarare och om ovanligare konstflit vittnande alster realiserade. Det är glädjande att erfara detta beslut, hvilket vi redan länge väntat och som skall, man kan vara derom öfvertygad, bli ar ej ringa gagn. Men för att planen må rätt uppfylla sitt ändamål, är nödvändigt, att förr eller senare med lotteriet förbindes en industrifond, genom hvilken medellösa men skickliga arbetare kunna bli i tillfälle att erhålla råämnen till förarbetning etc.; ty vi antaga, att Mnsei styrelse ej vill att industrilotteriet skall komma att lända ensamt handtverksmästarne, eller arbetsgifvare, till godo, utan omfatta alla arbetare, de må nu heta mästare eller gesäller, endast deras alster äro mera framstående, eller de sjelfva förråda anlag som böra uppmuntras, eller ock att de äro utarmade genom en eller annan oförvällad orsak, hvarföre de behöfva understöd, men ett understöd som betingas af deras eget arbete, Då H.-T. klagar öfver att stadens handtverkare hittills ej tillräckligt begagnat sig af det tillfälle Museum för dem erbjudit att få sina alster utställda och dermed sin egen duglighet allmännare bekant, tro vi att detta belt enkelt härleder sig deriträn att tillfället till vifsan varit för inskränkt, att endast mästarne eller arbetsgifvarne kunnat deltaga i utställningen, men icke den obemedlade arbetaren. Genom denna ringa täflan uppstår alltid en viss liknöjdhet, hvilken tyvärr alltför mycket visat sig inom våra handtverksnäringar och ingalunda fört dessa framåt i förhållande till landets 1 öfrigt stigande utveckling, hvaraf töljden äfven blitvit den, att trån utlandet fortfarande importeras en mängd artiklar, hvilka våra egna handverkare utan tvitvel kunnat prestera lika goda, om täflan inom deras klass ej varit för ringa och arbetets ära ett privilegium — vi draga icke i betänkande att så kalla det — hvilket uteslutande tillkommit arbetsgitvaren, medan sjeltva arbetaren åter står i skuggan, utan att så sig någonsin nämnd, då hans arbetsgitvare eller mästare prisas, mentioneras och medaljeras för hvad han (arbetaren) har gjort. Orsakerna till detta missförhållande härflyta till någon del af landets brist på kapital, hvarigenom detta ännu icke, isom i Danmark t. ex., börjat söka sig ned för användning till den alla spekulationen, eller i den ännu större bristen på associationsanda. Det vore önskligt, om vår blifvande akademis styrelse fogade anstalt om att populära föreläsningar blefve hällna angående associarionens väsende, egenskaper och betydelse lör arbetarne, älven de obemedlade, hvilka i densamma ha en häfstång, om hvars kraft de innu sväfva i okunnighet. För att återkomma till industrifonden, så skulle den kunna bildas på trenne sätt: I. så, att Museum upptoge för ändamålet ett lån, ut hvars kapital smärre poster lemnades unJer noga kontroll till obemedlade arbetare (af någon bland ofvan nämnda kategorier) mot förbindelso af dessa att för penningarne inköpa lo råämnen de kunna behöfva till förarbetning