Göteborgsposten – 27 februari 1865, sida 3

FDÖU AV Mål I Nilsse! infrigerar så mycket å preussisk sida, hvilket yttrande synes så mycket anmärkningsvärdare som regeriugen kallat Preussen vår mycket pålitlige och högst värdefulle allierade(munterhet). Grefve Mensdorff: Hvad angår intrigerna i Kassel, har jag icke sagt, att preussiska regerin gen intrigerar emot oss, men ej heller vill jag fullkomligt urskulda det preussiska kabinettet. — Förslaget, att de 20.000 gulden åt gesandten i Rom skulle strykas, förkastades med 16 röster mot 15. Franske kejsarens trontal är ännu föremål för dagens samtal i Paris. Man har iakttagit flera omständigheter under detsammas upplä sande. Då kejsaren uttalade satsen om presterskapets inflytande utom området för dess kyrkliga verksamhet och med fast stämma förklarade det för sin pligt och skyldighet, att upprätthålla lagarne, följde en verklig bifallsstorm. France yttrar om talet: Kejsarens trontal äro hans regerings historietaflor: de utveckla hans grundsatser och lemna en kort redogörelse för hans handlingar. Spänningen var stor, och äfven denna gång har trontalet skingrat mörker, rätat skelheter och visat franska politiken i dess sanna ljns. Talets karakteristiska uttryck betyder lugn, beslutsamhet och den klokhet, hvilka i oangenäma frågor och beklagansvärda förvecklingar äro det sanna uttrycket för politisk insigt ... För första gången sedan sitt tillträde till regeringen bar kejsaren kunnat uttala det stora ordet fred, ej blott såsom önskan, utan som ett vorkligt uttryck för vårt lands politik. I det kejsaren tillsluter krigets tempel, ger han det europeiska samfundet ett bevis på sin politiks hofsamhet och riktar jemväl vår nationala verksamhet på fredens eröfringar. Times fäller om talet följande omdöme: Det ges intet under årets lopp utkommande offentligt dokument, som är så intressant och vigtigt som det af fransmännens kejsare vid hans legislaturs öppnande hållna bådskap. Vår drottnings trontal uthärdar ej ett ögonblick jemförelse med detsamma; ty de i det förra innehållna förslager äro blott en ministörs program, hvilken möjligen ej har makt att utföra dem, under det att de åhörare, till hvilka fransmännens kejsare vänder sig, mycket väl veta, att det han vill, kan han äfven genomdrifva, och utföra det han bebådar. Den högsta makten i England är så delad, att det icke finnes någon, som kan i dess namn tala till landet, under det franska legislaturen i kejsarens stämma hör ordet af en makt, som i sista instansen afgör alla intressen, såväl yttre som inre, och alla frågor. antingen de afse förvaltningen eller lagstiftniugen. I år har oraklet talat i en för fredens intressen öfver hela verlden mycket gynsam anda, och kejsaren utsträcker sin gunst i mer än vanlig grad till både den borgerliga och sociala handelsfrihetens läror, i motsats till den politiska friheten .., Men under det handelsoch associationsfriheten utvidgas till kommersiela ändamål och bysättningstvånget afskassas, ger talet oss icke det ringaste hopp om en mildring uti inskränkningarne i församlingsrätten samt pressoch talfriheten. Byggnaden förblir lika ofullbordad som förut. -Det är fransmännen tillåtet, att besörja s na personliga angelägenheter någorlunda efter sitt behag; men ang. de angelägenheter, som intressera det hela, få de ej uttrycka någon mening, och om de till ett antal af tjugo samlas, för att diskutora dem, så utsätta de sig för stränga straff. I sanning, motsatsen är för mycket slående. Kejsaren medger för mycket eller för litet, för litet, om han tänker gå längre, för s mycket, om han vill bli stående, der han nu står. Att han ej vill förbli stående der han står, derom kunna alla vara förvissade. I lagstiftande kårens första plenum väntade I man se få gula boken framlagd, men denna för-JI väntan blet dock gäckad. Deremot bordlades s den rättade budgeten för 1865 och budgeten för 1866, samt en del regeringsförslager ang. utskrifning af 100,000 man, provisoriskt frisläppande, generaloch kommunalrådens vidgade si befogenheter etc. Fastän gula boken nteblef, s känner man likväl redan dess hufvudinnehäll, hvilket en pariserkorresp. meddelar sålunda: se Italiens angelägenheter. Hr Drouyn de Lhuysd depesch af d. 15 nov. är redan bekant. Den sysselsätter sig med uttolkningarne af septemberkonventionen. Bland de öfriga dokumenterna ang, Italien finnes en depesch som hr Drouyn de Lhuys under d. 26 sistl. sept. tillställt hertigen af Grammont (Frankrikes gesundt i Wien) och hvari berättas om ett samtal. som ten österrikiske gesandten, grefve v. Mulinen, haft It med franske utrikesministern. IIan hade uttryckt sin sa förvåning öfver att franska regeringen vill ordna romerska frågan uian de öfriga katolska makternas delta s eande och utan påfvens vetskap, fastän denne är den) mest intresserade. IIr Dronyn de Lhuys sökte att iu sitt svar v att den ifrågavarande konventionen inId galunda innebär en lösning af rome sdnan. atly len ej förändrar Iialiens allmänna ställning och enlast utgör åöfverenskommelse om ett ny:t modus viendi med en regime, hvars bryderier Frankrike lärt sp vänna. Dessa förklaringar slutade med elft litet ansrepp mot den österrikiska politiken. hvaraf man läteligen kan se, att franska regeringen vill förhindra ivarju mot Italien riktad inblandning af Osterrike i le italienska angelagenheterna. Slutet på denna dedcsch lyder så: Jag sade till hr v. Mulinen, att jag ei ansåg mig dcöfva svara på grefve Rerhbergs anmåärkning, alldentund den kunde afse det hemlighållande. som vi anett lämpligt iakttaga gentemot romerska hofvet, om i icke utmanades dertill af h. helighets regering st jag lillade dock, att vi i ett ögonblick, då vi ansågo al jet lämpligt, bekamgjordo de motiver, som ingafvosSi åra beslut och de handlingar, som följde al dem. det vi handlade så, hyste vi den öfvertygelse, att d i bättre tillgodosett romerska hofvets känslighet och amvotsskrupler, än om vi bragt det direkte i strid sti ved formliga inkas: och en absolut vägran, vd hvilka i likväl ej kunnat fästa afseende, Vi föreslogo dervå öre i eget namn, men så som romerska regeringens itresse tycktes kräfva, de garantier som vi af dem sol ehöfde, för att i våra ögon skydda vår ansvarighet. ne i hyste ej någon önskan att pålägga det romerska ofvet något tvång, och det förblef fullkomligt fritt i st. nasjellbestämning i hänsyn till den af oss med Itai 0 D. t — —8. n Sj nd 2