Göteborgsposten – 25 februari 1865, sida 2

på detta sätt motgå den allmänna rörelsen i Tyskland. På denna Österrikes depesch svarade Preussen, att det måste i hertigdömena, hvilket dessas öde än månde blitva, tillgodose Preussens maritima, militära och handelsintressen. — Med anledning häraf begärde Österrike, att Preussen skulle snarast uppställa de tordringar, som måtte motsvara dessa intressen, hoppandes att de skulle öfverensstämma med en lösning i Förbundets intresse. — Preussen genmälte nu att det ej kunde för ögonblicket närmare precisera dessa fordringar, men bebådade snart svar med desamma. — Härå har Österrike åter, som det säges, svarat: Det är nödvändigt att komma till klarhet angående den slesvigholsteinska frågan, emedan det annars skall vara svårt att förmå mellanstaterna afhålla sig ifrån sjelfständiga andraganden vid förbundsdagen. (Det är väl härå som ofvananförda yttrande i Bismarcks tidning är ett indirekt genmäle). På grund af Frankrikes hållning måste annexationsplanerna anses hotande för Europas fred. — Nu heter det, att Preussens fordringar i afseende på dess framtida ställning till hertigdömena blifvit i sista instansen fastställda och skola oförtöfvadt meddelas wienerkabinettet. Vi ha förut återgifvit några antydningar om dessa lordringars innehåll. Frankrike ställer sig i frågan uteslutande på nationalitetsprincipens ståndpunkt. Den gula boken, som framlagts för lagstiftande törsamlingen, innehåller 19 aktstycken ang. den slesvigholsteinska frågan från d. 23 nov. 1863 till december 1864. Härtill anknyter sig en resum af följande innehåll: Frankrike har varit nödsakadt, att intaga en neutral hållning, dels på grund af dess traditionela sympatier för Danmark, dels derföre att det står i ett grannvänligt förhållande till Tyskland. Frankrike hyser alfgjordt tvifvel om att en lycklig lösning af frågan skall kunna ernås utan befolkningens tillspörjande. I artsföljdsfrågan har Frankrike icke tagit något bestämdt parti. Franska kabinettet måste beklaga, att dess råd lemnats opåaktadt, ty följderna af att man ej tillfrågat befolkningen kunna icke utebli. Det rent skandinaviska Nordslesvigs afträdande till Danmark är det enda medlet att förhindra det Tyskland kommer i samma falska ställning som förut det danska kabinettet. Till sist uttalas i resumn den önskan, att frågan måtte bli ordnad på ett sätt, hvarigenom jemnvigten i Norra Europa icke hotas och den allmänna politiska ställningen icke utsättes för nya förvecklingar. Det är måhända för att afgifva i detta hänseende lugnande förklaringar, som ett utomordentligt preussiskt sändebud, v. d. Goltz, afrest från Berlin till Paris. Anläggandet af ett stort skeppsbyggnadsetablissement i Kiel skall komma till utförande. Köpet om den nödiga arealen är redan atslutadt; ängarne mellan Wilhelminenhöhe och sjordens innersta vik äro nu entreprenörernas egendom. Det påstäs, att bolaget står under preussiske kronprinsens protektorat, och att de förnämsta bankfirmori Tyskland, Erlanger i Frankfurt och Salomon Heine i Hamburg äro delegare. Det skall vara bolagets afsigt att utfärda aktier till ett värde af 1,000 mark kurant, för att äfven ge mindre kapitalister tilltälle au deltaga. Tillsvidare tänker man bygga pansarfartyg; en maskiofabrik skall upprättas, i hvilken 1,000 arbetare skola finna sysselsättning. Det utskott, som al preussiska deputerade kammaren nedsatts, tör att behandla militärfrågan, har till medlemmar nästan utan undantag erhållit anhängare af Fortschrittpartiet och venstra centern. En öfverenskommelse med regeringen anses tillfölje häraf högst osannolik. Sedan d. 11 d:s är inom Preussens deputerade kammare en fråga på dagordningen, hvilken öfverallt väcker stort intresse, ej allenast genom de bekanta talares och partiledares namn, som uppträdt i denna sak (Schulze