Göteborgsposten – 25 februari 1865, sida 1

Eller hvad säger ni sjelf. isynnerhet om ni tillhör den skönare, krinolinutrustade hälften af menniekoslägtet. om dessa snöblandade regnskurar, dessa förrädiska stormilar som brag era toiletter och våra Rothenborgare eller Angresiare i fara? Och det oändligt uppfriskande gratisbadet sedan, då man med eller mot sin vilja måst lemna trottoarerna tör att nedstiga i gatans gula haf. Trottoarerna!? Ja, hugnesamt att omtala, ha dessa, tack vare tövädret och resp. huggare som sent omsider uppenbarat sig, nära nog öfverallt förlorat sin halsbrytande beskaffenhet. För de på samhällets höjder Otterhällan och Qvarnberget boende har denna väderlek deremot säkerligen varit en källa till mycken förargelse, (den enda källa som tills dato beståtts dem), ty uppoch nedfarten för dessa sannskyldiga montagnes russes måste i sanning ha varit mera än riskabel. Apropos, det berättas att å Lindholmen ett verkligt sådant, eller en s. k. rutschbana under de senaste dagarne varit ämnad att uppföras, men troligen har planen tillsvidare gått upp i vatten. Dylika förlustelser ha på senare tider, tack vare den nästan totala frånvaron af all egentlig vinter, alldeles fallit i glömska. Förr i verlden hörde de, erkannerligen i hufvudstaden, oundgängeligen till vinternöjena, särdeles bland la plus haute cociete, och man såg månget par af allranoblaste extraktion göra helt borgerliga kullerbyttor. Men hvad gjorde det, det hörde ju till nöjet och det föll ingen in att moquera sig derötver. Måhända skall ofvanberörde plan oaktadt det ögonblickliga rusket snart nog låta realisera sig, ty väderleken liksom qvinnan e mobile och just som ni läser detta ha vi kansko — hvem vet? — våra 17 grader!