Göteborgsposten – 25 februari 1865, sida 1

XXX. Det är en vigtig person i vår berättelse som vi ej ännu presenterat för våra lisare. Vi gå att reparera denna försumlighet och föra er till slottet i Angers. Detta slott var en temligen ledsam boning trots dess trädgårdar och de marmorstatyer som prydde dem, trots dess stora präktiga salar, dess ädlingar, hofmän och kammartjenare. Om morgnarne stampade rikt betslade hästar mot stenläggningen på dess borggård, väntande på sina sammetsoch sidenklädda ryttare och ryttarinnor. Om aftnarne upptände man lusteldar och en orkesters harmoniska toner inbjödo till dans. Förgäfves var allt detta, man hade ledsamt på slottet i Angers. Damerna sågo surmulna ut, herrarne voro trumpna, pagerna sjöngo icke och tänkte ej på kärleksäfventyr. Detta allt härledde sig af den enkla orsaken, att ställets beherrskare, hans höshet hertig Frans af Anjou, Frankrikes dauphin och provinsens gur ernör, var en furste af ett elakt lynne, som ej älskade någon enda menniska utom sig sjelf, och som blott hade en enda förherrskande passion. Om denna passion skall senare bli taladt. Hertigen af Anjou var en ung man om tjugosex års ålder, med rödt hår, insjunkna ögon, medelmåttig längd och simpelt utseende. Hade han ej haft sin slägts stolta sätt att skicka sig,