Göteborgsposten – 25 februari 1865, sida 1

Sittsdomaren hade gifvit sitt ansigto ett godt och beskedligt uttryck och i sin röst inlagt en ton af uppriktighet och vänlighet. Henrik tvekade likväl icke derföre att han trodde att man lade ut en snara för honom, men emedan han icke ville aflägsna sig från båten eller de tunnor som lågo på bottnen af floden. Hans tvekan försvann likvil, då han tänkte på Bertha. — Ni är en god menniska och en verklig adelsman, sade han till stiftsdomaren. Han inträdde tillsammans med honom i qvarnen. — Mina herrar, sade han till sina följeslagare, vi skola draga lott om hvilka två bland oss som skola qvarblifva här och invänta nyheter från Ancenis. — Jag blir qvar, jag, sade den gamle Hardouinot. — Jag också, tillade en af gascognarne. — Nåviil! återtog Henrik, de öfriga skola följa mig. Herr stiftsdomaren de Panesterre, hvilken ni här se, bjuder oss på supå. En timma senare suto i sjelfva vorket Henrik och hans följeslagare till bords i stiftsdomarens sal. Den girige slottsherrn hade utan tvekan öppnat sitt skafferi och sin källare. Beträffande hertiginnan, så fanns ej ett spår af henne. Hon hade försvunnit.