Göteborgsposten – 24 februari 1865, sida 2

trängt ända ditin. Det var med knapp nöd jag åter kunde uppnå däck med fara att dränka mig sjelf. — Men huru har detta kunnat hända? — Gaston, som vakade vid rodret, måste ha insomnat. — Hvar är han? — Jag vet ej ... han har fallit i vattnes. . . sannolikt har äfven han drunknat. — Stackars hertiginna! mumlade konungen, och jag som började älska henne... pet är en vacker förlust för det katolska partiet, mumlade Noö i skämtsam ton. — Må djefvulen tuga dig med din politik! utropade Henrik. Jag tänker nu på våra guldtunnor ... — De komma att sofva under vattnet, Sire. Var lugn, strömmen skall ej bortföra dem. — Men huru skola vi återfå dem? — Med en ny vinbit. — Och hvar finna en sådan? Det få vi framdeles afgöra ... Emellertid, Sire, tror jag att vi ej mera ha här att göra. Åkterdeler af rinbäten hade i sin ordning försvunnit under vattnet, och Henrik och Noö stodo ända till midjan i vatten. De började att simma, och tio minuter derefter anlände de till qvarnen, hvarest de skeppsbrutna voro samlade med undontag af den gamle Mallerin, hertiginnan och Gaston. Raoul hade räddat den gamle Hardouinot, som utan hans hjelp skulle ba drunknat.