Men Henrik hade ej förlorat något af sina krafter: kommen i land tog han Bertha på sina skuldror och stannade ej förrån vid tröskeln af qvarnen. En fattig enka och två unga gossar, hennes söner, soro de enda som bodde i denna qvarn, och hvilka med ansträngning och möda fortsatte den aflidne mjölnareus yrke. Alla tre suto och värmde sig framför en torftig cldbrasa af qvistar och bränntorf. Till följe af det buller som Loirefloden åstadkom i närheten af qvarnen, hade de ej kunnat höra de skeppsbrutnas ångestror. Vid åsynen af en man drypande af vatten och en vanmäktig qvinna reste de sig itrigt från sina platser och skyndade emot dem. Bertha blef lagd på mjölnarenkans säng och aterfick snart sitt medvetande. Henrik kastede sig åter i vattnet och simmade tillbaka till farkosten, hvars akterde äanu ej försvunnit under vattnet. Noö ensam var qvar der. Iahire, Raoul och de öfriga hade kastat sig i vattnet efter konungen. Men i sin egenskap af kapten hade Noö velat vara den siste som lemnade båten. — Sire, sade han till Henrik, den gamle Mallevin har drunknat och sannolikt äfven hertiginnan. — Ack min Gud! utbrast konungen. — Jag ville intränga i kajutan, hvarest hon utan tvifvel sof. men dörren var tillsluten och vattnet hade