Göteborgsposten – 23 februari 1865, sida 1

— Ack! min Gud! monseigneur, utropade Pacöme, som hade mycket goda ögon, det är en båt i nöd... — Tror du det? sade stiftsdomaren, som ej hade lika god syn. — Jag är säker derpå. — Den har blifvit krossad mot klipporna... vänta, der kan man ju so besättningen simma. Stackars folk! sade stiftsdomaren likgiltigt, de skola dränka sig... — Man måste skynda dem till hjelp, monseignenr! — Du är tokig, Pacome ... De skola vara drunknade innan vi hinna ned... Och dessutom äro vi i December; vattnet i Loirefloden är kallt, min vän; jag har rheumatism . . . och du också . -— Men, monscigneur — so så, lugna dig, sade kyrkans man, de der menniskorna äro kanhända hugenotter, i hvilket full det är rätt att låta dem drunkna . — Men de kunna äfven vara katoliker! — Utan tvifvel. Då skall Gud ej öfvergifva dem. Stiftsdomaren suckade andäktigt— I alla händelser, sade hun, vill jag zifva dem absolution. Han sträckte ut sina händer, välsignande, i det han mumlade några sakramentariska ord. Under tiden följde Pacomo med uppmärksamma blickar alla detaljerna af skeppsbrottet. Han hade sett gascognarne kasta sig i vattnet och simma mot qvarnen. En cuda, som tycktes hålla upp cn