Göteborgsposten – 21 februari 1865, sida 1

sätt att tala och skicka sig, som förblindar en menniska!. Lyckligtvis har Quelus öppnat mina ögon för hans hyckleri. På min ära! så mycket värre för honom! hände hvad som hända vill! Dessa ord, som konungen uttalade med låg röst, betydde så mycket som: — Om Quslus och de andra befria mig från honom, tvår jag mina händer derför. Henrik III såg menniskogruppen styra kosan mot stora porten, under det en enda person återvände till slottet. — Hvem kan den der vara? frågade konungen sig sjelf. Sedan tänkte han på hertigen af Guise. — Hå! hå! utbrast han, Quelus har varit rätt slug, om han inblandat min kusin Henrik af Lothringen i denna affär. Ifall det skulle hända den stackars konungen af Navarra någon olycka, så blefve det Guiserna som gjort alltsammans. Pagen återkom med ljus, åtföljd af en annan page, som på en silfverbricka bar chokoladet. Konungen t tog koppen som han tömde i tre drag. — Nåval! sade han till pagen, har du sett herr de Maugiron? — Här är jag, Sire, sade gunstlingen som visade sig på tröskeln till det kungliga gemaket. Maugiron var blek och gick med vacklande steg. Han hade pannan ombunden af ett bandage. — Ah! min käraste, sade konungen till honom i försmädlig ton, du ser illa medfaren ut.