Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 1

tagne, men der finnas äfven några katoliker, till och med i Åncenis, och det skulle blott behöfvas garnisonen i denna stad, hvilken kommenderas af en officer som är konungen af Ffåhkrike tillgifven, för att lägga beslag på båten och dess laddniug. Men huru förbereda denne officer? Hertiginnan lemnade sin säng och gick till kajutfönstret. Natten var klar, nästan ljus. På formen af de kullar som begränsade horisonten anade hertiginnan af Montpensier, att hon var på gränsen mellan Anjou och Bretagne. — Herr dEntragues slott, tänkte hon, är beläget ofvanom Åucenis. I Ancenis liksom i Saumur finnes det en båtbryggaDenna brygga skulle kunna bli ett hinder i vår väg, om officern vore förberedd . . . Plötsligt fick hertiginnan af Montpensier en idge. Hon tänkte på den gascogniske adelsmannen, på hvilken hennes utomordentliga skönhet gjort ett så stort intryck. — Se der mitt medel, sade hon för sig sjelf. Hon kastade en kappa öfver axlarne för att skydda sig mot nattkylan och gick sakta ut ur sin kajuta. No och hans följeslagare sofvo. En enda vakade och skötte rodret. Det var just Gaston. Gaston var en obetydlig adelsman, som en afton kommit till Nerac med två ecus i sin ficka, en söndrig jacka och en rostig värja som förut varit buren af ett halft dussin af hans förfäder.