Göteborgsposten – 18 februari 1865, sida 1

—— ——— deraf beroende. Den vanfrejdade har varit utestängd ej allenast från en mängd offentliga förtroendeuppdrag, tjenstebefattningar m. m., utan sätven trån vissa näringar och yrken. Men icke nog härmed: för den vanfrejdade tanns ingen möjlighet till försoning med samhället, — ingen utväg att i en framtid återvinna sina genom ett felsteg förlorade medborgerliga rättigheter. Den svenska lagen kände ingen rehabilitation. Brännmärkningen följde den tallne till gratvens brädd, huru lång följd al år utat den fläckfriaste vandel som än låg mellan denna och brottet. Den upprättelse, som den allmänna meningen likväl stundom gal, förmådde ej mildra lagens stränghet. Så visade ersarenhoten för icke många år sedan, hurugen person, hvilken i sin ungdom blifvit dömd för en stöld, sedermera icke, oaktadt en mångårig hedrande vandel, kunde vinna burskap å borgerligt yrke. Ett undantagsfall egde besynnerligt nog i visst fall rum i afseende å dem, som voro dömda törlustiga äran, ty denna kunde af konungen på nådeväg återskänkas. Icke så för andra sakfällda. Deras vansrejd satt djupare inbränd; och tillbakastötta ötverallt, kastades de ofta af la force des choses åter in på brottets bana. Betecknande i detta fall är ock den omständighet, att de talrikast förekommande förfalskningsbrott varit sådana, som skett genom förfalskning af prestbetyg; och med rätta anmärkte senaste riksdags ssmmansatta lagoch ekonomi-utskott, att dessa brotts bestraffande vore deri motbjudande, att de ofta stodo i samband med det allvarligaste uppsåt till bättring. Den med detta års början i kraft trädda nya strafflagen nndanröjde sjelfva grunden till dessa så vådliga brister och mörka Häckar i våra samfundsförhällanden. Genom denna lag har en skarp begränsning skett ar begreppet vanfrejd, hvarå en otvetydig definition gifvits i 2 kap. 10 S. så lydande: Vissa i lagen hestämda brott medfora den päsoljd, att den dömde forklaras hufva medhorgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej öfver tio år ådömas. Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; vare ock, under den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förthy utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras. Ä Således, — är i följd af domstols utslag en person förlustig medborgerligt förtroende, så är han vanfrejdad, eljest är han det icke, utan torblifver i full besittning al sina medborgerliga rättigheter. Men härmed är äfven frågan om rehabilitation löst; ty är påföljden af det medborgerliga förtroendets förlust ådömd blott för viss tid, så innebär detta, att den saktällde efter nämnde tids förlopp är rehabiliterad, d. v. s. återinsatt i sitt medborgerliga anseende; hvaremot, om påtöljden blifvit ådön -d för alltid, konungen eger att med nåd mellankomma, det vill här säga att rehabilitera. Men denna vigtiga reform skulle bli utan praktisk betydelse, om den person, som lagtgen är i åtnjutande af fullt medborgerligt furtroende, likväl skulle kunnat genom otficiela bevis stämplas med det slags vanfrejd, so omnämnande af ett fordom begånget brott mu.för eller af mången anses medföra. Och här med komma vi till de för Sverige egendomliga prestbetygen. Först atsedda att vara en ledning för prosterskapet vid sjalavårdens utöfvande, har-aten sedermera begagnat sig af dem ej mindre för den offentliga statistiken än för polisändumål, och ha prestbetygen som frejdebevis un der tidernas lopp tått en allt vidsträcktu:o omfattning, men i samma mån klagomålen de: ötver blifvit alltmer högljudda. Grunden till de öfverklagade missförbi! landena har varit att söka i saknaden af