Göteborgsposten – 17 februari 1865, sida 1

— I så fall, svarade Henrik, skall jag skicka två andra af mina adelsmän till ert förtogande. — Gascognare de också? — Naturligtvis. Och inom en fjerdedels timma skall jag komma och bedja er supera. Konungen af Navarra gick, lemnande hertiginnan försjunken i djupa tankar. Några minuter derefter erfor hon en lätt skakning. Det var emedan båten åter satte sig i rörelse. Straxt derefter klappade någon sakta på dörren till kajutan. — Stig in! sade hon. Det var de två adelsmännen om hvilka konungen af Navarra talat. De inburo ett bord som var försedt med alla tillbehören för en supå för två personer. Den ene af de båda adelsmännen drog sig genast blygsamt tillbaka, men den andre stannade och inväntade hertiginnans af Montpensier befallningar. Anna af Lothringen satt med framåtlutad panna, och höll sig i skuggan. Hon började betrakta gascognaren, som å sin sida blott helt otydligt kunde se henne. Det var en ung, högväxt man med kastaniebruna lockar och blå ögon. Han var skön, men af en melankolisk och drömmande skönhet, och hans ansigte uttryckte en hög grad af mildhet. Emellertid anade man att denne unge man, som endast var tjugo år gammal och ännu ej tycktes ha lärt känna passionerna, kunde vara i stånd till enthusiastiska uppoff