Göteborgsposten – 17 februari 1865, sida 1

— Sålunda föredrager ni att tillbringa natten på denna båt? — Utan tvifvel, sade hon leende; är det icke ett sätt att komma fortare fram till herr dEntragues? — Det är sannt. Skulle ers höghet i detta fall värdigas inbjuda mig på sups — Ni är förtjusande. Gå då att utdela era befallningar och återkom . Henrik reste sig med en suck, ty han hade hela tiden qvarblifvit i knäböjande ställning. — Ett ögonblick ... sade Anna af Lothringen, då han gick mot dörren till kajutan. Henrik stannade och väntade. — Ni har en viss gascognisk adelsman vid namn Lahire ombord? — Ja, fru hertiginna. — Ni skulle vara älskvärd om ni ej skickade hit honom. Jag afskyr honom. Henrik bet sig i läpparne för att icke le. — Vill ni ha er page, Raoul? — Han är då här, frisk och sund? frågade hertiglnnan. — Han mår förträffligt. — Och han har låtit mig bortföras? — Ack! min stackars hertiginna, sade Henrik godmodigt, jag tror att Raoul älskade er en smula, men han älskade mycket mera mig, sin konung. — Nåväl! sade hertiginnan med en blixt af vrede i sina vackra ögon, efter han har förrådt mig, så befria mig för alltid från hans åsyn!