Götehorg d. 15 Februari 1865. Unionskomiteen. Under det nedsättandet af en unionskomite, för ordnande af våra ömsesidiga angelägenheter med Norge, tyckes hafva här i landet af alla partier emottagits med bifall, emedan man ansett tidpunkten lämplig för förhandlingar härutinnan, vill det synas som att man icke skulle vara af alldeles samma mening i Norge, åtminstone för att döma af en del af dess press. Detta förefaller så mycket underligare, som det är visst, att många af Norges mest framstående och politiskt ansedda män inse det i längden orimliga och farliga uti vår ömsesidiga ställning, och derföre önska att bana väg för ett större närmande mellan de båda nationerna. Vi skulle derföre helst sett, att de af Norges tidningsredaktioner, hvilka kunna hysa dubier i afseende på huniteens läuplighiet och verksamhet, hade väntat med att uttala sitt ogillande deraf, såframt det icke just skulle ligga i afsigten att försvaga hos allmärheten komitens betydelse och arbeta emot ett närmande. Vi ha svårt att tro detta senare kunna vara deras tendens, emedan de unionsvänliga uttryck, som vid föreningsfesten i fjol framkommo, då skulle varit blott uppskrufvad retorik och tomma fraser utan innehåll, mening eller kärna, ett slags högtid på k. befallning, en äflan ester att lägga i dagen broderlighet,tförsoning och önskan att komma öfverens, under det hjertat var lika kallt som förr under uniformen för dagen. Vi skatta det norska folket för högt, att vilja eller kunna tilltro det dylik lust att utställa på exposition en stämning, som motstrides at dess innersta tankar. Den norska karakteren är dertill för god, för gedigen, för trotsig. De medlemmar af vår brödrapress, som tagit till orda mot unionskomiteen, torde derföre ursäkta oss, om vi förklara oss tro, att de icke i detta fall lagt örat till marken och lyssnat till stämman från sjelfva norska folket, utan antingen endast gifva gehör åt egen ögonblicklig stämning eller låtit sig ledas af ett parti, hvilket länge och gerna dväljts i unionssöndringens luft och, förgitande eller misstagande sig om landets och det stora helas bästa, sammanblandat detta med det enskilda intressets och ställt detta främst, sålunda bortskymmande det enda sanna intresset. Lyck igtvis minskas med hvarje dag mera detta parlis betydelse i vårt broderland, på samma gång åter den mening vinner större och större terräng, att intetdera landet har något för sin inre oafhängighet och sjelt ständighet att frukta af ett större närmande mellan folken utan tvärtom kan genom den etörie tt ria, hvaraf dessa skola komma i besittning genom ett närmande, vänta sig för Bina angelägenheter mera trygghet och säkerbet. Det är i söndringen vår svaghet har lepat såväl inåt som utåt, det är i vidgandet af våra gemensamhetsangelägenheter vi skola ha hörnstenen för den enhet, som betingar vår styrka. Hvad frågans uppfattning här i Sverige deremot angår, torde det vara för tidigt, att uttala något bestämdt omdöme, men det lugn, hvarmed underrättelsen om komitkens tillsättning emottagits af den stora allmänheten, och det bifall, som egnats densamma af organer för alla partier, gifva vid handen, att om den in kommit oförberedd, densamma dock varit