Orgelnisten Lindell, som först hördes, berättade att han vid tillfället ej haft sina å tomten belägna tvenne hus assurerade. Den assurans han förut haft hade fåt förfalla, och hade hr L. ej velat taga ny assurans, förrän han fått nägra byggnadsarbeten å tomten färdiga. Hr L. hade ständigt haft tillsyn öfver att hans hyresgäster skulle handskas varligt med elden och hade älven sökt att förekomma det någon skulle bli i tillfälle att anlagga eld hos honom, något som han ej ansåg för otroligt, då många personer i grannskapet voro fiendtligt stämda emot honom, derföre att han sökt införa ordning och skick inom denna stadsdel, der man vore van att lefva i stort sjelssvåld. — Sjelf var han ej hemma då tilltaget skedde eller elden upptäcktes. Ingen främmande person hade synts till, som kunde misstänkas. Hr L:s lösegendom var försäkrad för 1,500 rdr. i Henriette Sjöblom hade haft mattrasor i en korg stående på en tunna längst inne i vedboden. Hon hade ej varit nere i vedboden, men en gosse var der kl. 3 på eftermiddagen, dock ej senare. Murarelärlingen Gusta! Ljungberg, eljest ock Noren kallad, berättade att han, som bodde i huset, varit nere på gården kl. 4. Han märkte då ej någon eld. Sedermera blef han af en piga, Johanna Maria Magnusson, ombedd att hjelpa henne bära vatten. De gingo båda ned till vattenhemtningsstället vid Alleen och då dåe en stund derefter återkommo, yttrade L. att han tyckte det osade brändt linne. Härpå svarade Johanna, att det kanske förhölle sig nu liksom en föregående gång, då någon af hyresgästerna lagt ett par strumpor i spiseln, hvilka sedermera uppbränts. Då man såg närmare efter fann man likväl, att det var farligare än så, hvarefter Johanna skaffade nyckeln till vedboden och L. sprang in i densamma samt bar ut och släckte de brinnande trasorna. Det upplystes, att L. som saknar arbete och ej tycktes vara rätt väl anskrifven, yttrat missnöje då poliskonstaplar sedermera inkommit på gården. Detta bestred likväl L. Han hade ej sina få tillhörigheter försäkrade. Johanna Maria Magnussons upplysningar öfverensstämde med Ljungbergs. Enär intet upptäckts som kunde leda till upplysning om den brottslige, förklarades saken för närvarande icke leda till någon vidare åtgärd. — I går hölls fortsatt undersökning om den mordbrandsanlaggning som d. 6:te d:s på morgonen egde rum vid Skolgatan i Haga. Såsom man af föregående referat torde erinra sig, hade man på ett höränne å gården hittat en säck med stäfvor af en tjärtunna. Förre egaren af huset Larssou förklarade sig då ha inlåst säcken med stäfvorna i en bod. Han fick tillsägelse att förvara säcken, ifall man möjligen skulle kunna igenkänna från hvilken dessa brännbara materialier kommit. Det upplystes dock nu att L. trots denna tillsägelse gifvit bort säcken till en skomakare. Häremot förklarade L. att icke han ensam gifvit skomakaren denna skänk, utan hade husfolket gemensamt gjort det. Han antydde nemligen att man i huset hyst en förskräcklig fruktan för säcken och att skomakaren fått den med vilkor att hau aldrig skulle låta dem se säcken. Detta bekräftades af Larssons hutru, som nu äfven var vid undersökuingen närvarande. Hon förklarade sig för öfrigt ha sofvit hela natten och visste intet om eldsvådan att berätta. Hustru Anna Olsson, boende i det hus der eldsvådan utbröt, hade omkr. kl. 4 på morgonen hört någon, att döma af stegen troligen ett fruntimmer, gå på en altan, från hvilken de personer som bodde i andra våningarne af tvenne vid gården belägna hus hade ingång till sina rum. Från denna altan ledde en trappa upp till vinden der mordbranden anlagts. Den person hvars steg hustru O. hört gick först framåt och efter så lång stunds uppehåll, som kunde erfordras för att gå upp på vinden, hördes samma person gå tillbaka. Arbetskarlen C. J. Anderssons hustru hade vid samma tid hört någon gå på altanen, och tycktes det som hade denne person haft tofflor eller gått i strumpsockarne. Jungfru Maria Charlotta Almstedt hade äfven vid samma tid hört någon springa omkring altanen. Detta föreföll henne något besynnerligt, hvarför hon gick ut, för att se efter hvem det var. Personen var emellertid i ett nu försvunnen, och hon kunde ej förklara saken på annat sätt än att nattvandraren, som helt visst var den sannskyldige gerningsmannen, hoppat ned på gården. Undersökningen förklarades härmed afslutad , dock lemnade poliskammaren sakeu öppen, för den händelse framtida upplysningar skulle kunna vinuas. — Förhör hölls i går med förre bokhållafen Alb. Ludv. Samuel Lundin från Stockholm, tilltalad för det han i Lördags å hotel Phoenix vid middagstiden tillgripit en öfverrock tillhörig en handelsbokhållure här i staden. Lundin, som är 20 år gammal, berättade att han d. 4 d:s kommit hit till staden och tagit in på ett hotell. Orsaken hvarför han lemnat Stockholm sade han vara, att han, som tyckes ha varit en rucklare, på åtta dagar ej låtit se sig hemma hos fadren. Då han sedermera kom hem, berättade fadrens hushållerska honom, att denne låtit efterlysa honom i tidningarne och i polisen anhållit att han måtte efterspanas. Fruktande för följderna af allt detta, reste han efter att ha förskaffat sig penningar hit ned. I Onsdags spelade han biljard på hotel Göta Källare tillsammans med några herrar. På biljarder är det icke vanligt att man ser så noga efter i hvad sällskap man umgås, eljest skulle väl dessa herrar, hvilkas samhällsställning eller åtminstone förmögenhet bort bjuda dem att göra något afseende på hvem de spelade med, besinnat sig innan de af denne bleke och utrucklade pojke — ty som sådan ser han ut trots sin betydliga längd — spela till sig 26 rdr. Dessa penningar måste betalas ur biljardkassan; markören höll sig till den olycklige spelaren och fordrade att denne skulle sätta sin ytterrock i pant för beloppet, och följden blef att L. i den stränga kölden måste gå utan ytterrock från Onsdagen tillochmed Lördagen. Den senare dagen, fattad af förtviflan och förmodligen ledd af lösa grundsatser från sitt föregående lif, beslöt han som han sjelf säger att tillegna sig en ytterrock. Så otroligt det än låter, tillade han vid förhöret, var det min afsigt att, så snart jag kunde återfå min ytterrock, med ett stadsbud återsända den andra. I ytterrocken låg en anteckningsbok. Denna återfanns på hans rum å hotellet sönderrifven. Då stölden blifvit upptäckt sattes åtskilliga personer i rörelse, för att söka honom. Han anträffades på en biljard vid Vallgatan af droskegaren Fernström och en spanando poliskonstapel. hvarefter han häktades. Förut hade han pantsatt åtskilliga kläder på pantlånekontoret och äfven för förtäring pantsatt åtskilliga af pantsedlarne på offentliga ställen. Rocken hade af en skräddaremästare blifvit värderad till 35 rdr.