Göteborgsposten – 15 februari 1865, sida 1

damerna vid detta hof fanns en ung flicka nästan vid min ålder, med blå ögon, guldgula lockar. — Det var ni! — Verkligen! mumlade hertiginnan. — Ack! återtog Henrik, de religiösa och politiska lidelserna hade ännu icke satt i dessa så Töna ögon sin mörka glans. Ert hjerta var fritt från stormar. . mitt erfor en obestämd bäfvan. — Min herr kusin, sade hertiginnan med ett försmädligt skratt, skulle ni händelsevis ämna göra mig en kärleksförklaring? Alldeles, min vackra kusin. Ni skulle då verkligen älska mig? — Jag fruktar det. Hertiginnan fortfor att skratta. — Och det är för att bevisa mig detta, som ni enleverat mig? — Ja helt enkelt derföre. — Ni är dåraktig. — Må vara; men jag älskar er... Och Henrik böjde knä för hertiginnan, tog hennes sköna händer i sina och betäckte dem med brinnande kyssar. , Vinbåten fortfor ännn att med snabb fart ila nedåt Loirefloden.