Göteborgsposten – 15 februari 1865, sida 1

opal. Det från talrika brunnar öfversvämmande petroleum betäcker nemligen dess yta från strand till strand med ett tunnt lager och skimrar då solen skiner derpå i alla regnbågens färger. På detta präktiga vatten rör sig en svart fyrkantig farkost, uppfylld af fetaktiga på långt håll luktande tunnor och dragen af hästar, som ända till knäna vada ijdet grunda vattnet och på hvilka smutsiga, oljiga körsvenner sitta. Genom denna afskyvärda trakt rida fram och tillbaka folk, som vanligen åro allena och sällan bilda små grupper. Ser man på dessa alt de stå något ötver de vanliga arbetarnes klass, så bör man ej fråga efter någonting, icke en gång efter vägen, ty dessa förklara genast att de ha något vackert att sälja. Tiden för att köpa är förbi; nu säljer man. Källor som man ötvergitvit äro vida talrikare än sådana som man ännu bearbetar. Oljemängden synes åt detta håll ha betydligt aftagit; brunnar som förut gifvit tusentals barrels lemna nu blott några hundra eller ännu mindre och andra äro helt och hållet uttömda. Man tior att man alltför mycket slösat med markens rikedom. Med säkerhet låter dock detta ej beräkna sig, ty ofta följer på en ebb i oljetillgången en ny flod. I allmänhet kan man säga, att brunnarne öfvergå till de större kapitalisterna. Bland de mindre förmögna har en enfaldig öfvertro insmugit sig: man söker källor med slagruta. Dessa förfärdigas icke blott, såsom i Europa, af hasselgrenar utan älven at vildt plommonoch persikoträd. Förfarandet är det vanliga: der hvarest slagrutan böjer sig nedåt, finnes bergolja. — Man berättade om en viss Phillipps som på detta sätt redan skulle funnit flera källor. Dock såg jag aldrig denne man, och skulle nästan vilja tro att han är en myth. Jag erhöll första dagen en middagsmåltid för mig sjelf, men för min häst fanns ingen hafre. Jag hade lemnat honom midt ibland det svarta gräset, och då jag åter skulle hemta honom var han borta, med sele, betsel, schal, paraply och löskragar. Ingen hade sett till honom, och en annan häst kunde icke fås. Till all olycka dolde sig solen bakom en liten sky, ur hvilken i nästa ögonblick föll en regnskur, hvilken jag aldrig skulle trott kunna komma ur en så liten tingest som ifrågavarande moln. Trött och våt kom jag på aftonen till Rydville, hvarest det fanns ett värdshus, men detta var förskräckligt och jag kunde omöjligt qvarblifva derstädes. Jag hade i byn sett ett litet trefligt hus, och dit begaf jag mig. Genom dörren trädde jag in i ett rum, hvarest en varm brasa brände. På golfvet stod ett långt bord och på detta ett par fat med kött och rykande majskakor. Så fint som möjligt uttryckte jag min önskan att bli gästvänligt emottagen, en önskan som vid anblicken af det dukade bordet fick ännu större kraft, då i detsamma en lång mager man såg upp från sin tallrik med majskakor och pekade öfver sin skuldra i det han yttrade: Der borta ligger värdshuset. Jag gick åter ut i den mörka natten under ett nytt hällregn. Jag hörde mera än jag såg tvenne ryttare nalkas och frågade dem: Kunna ni säga mig om det finns en kristen här i närheten: Den ene ryttaren vände sig dervid till sin kamrat och frågade: John, vet du om det här finnes en kristen? John trodde att i byn Tarr, en mil på andra sidan floden, skulle en kristen stå att finna, hvilken hette Burronghs och höll värdshus. Jag begat mig i den antydda riktningen, men snart kände jag att jag icke kom längre. Jag vände således tillbaka till det nyssnämnda huset och framställde bevekligt för den långe magre mannen min belägenhet. Jag kan ej visa bort någon, svarade han, stanna qvar,