Göteborgsposten – 14 februari 1865, sida 3

och hotade att slunga sin kalott i hufvudet på honom, Bayern, Hannover, Sachsen och Wärtemberg (de oskyldiga små!) klappade i hän; derna, och Frankrike — ja, det teg alldeles stilla, kanske derföre att det uträknade, att Köln kunde tagas lika lätt som Mexico, men det var nödsakadt att vänta, tills zouaverna kommit tillbaka. Nu äro emellertid danskarne slagna till marken, och den tyska befolkningen, som blef så skamligt undertryckt i Kiel (utan att Europa hade den ringaste aning derom), har fått sin frihet. Ögonblicket är således inne att fråga: Hvad skall Bismarck göra? Ty man gör som bekant icke alltid hvad man vill ...... Ja, säger Åugustenborgaren, låt mig höra, hvad ni begär af mig. — Jag begär så godt som ingenting, svarar preussaren. Om ni vill låta min flotta ligga i edra hamnar och mina trupper i edra fästningar, om ni vill taga mig till råds vid valet af edra embetsmän och låta mig ombesörja alla vigtiga angelägenheter, om ni vill undertrycka all: de tidningar, i hvilka det talas ondt om mig, förena den slesvigholsteinska budgeten med den preussiska (hvarigenom ni skall spara eder omaket att behöfva sjelf räkna etter) och låta er nöja med en pension om 20,000 thaler, då lofvar jag er, att ni skall röna det bästa emottagande i Berlin. Konung Wilhelm, min berömlige herre, skall skatta sig lycklig af .tt se eder, och det skall vara honom kärt att skaffa edra söner anställning vid gardet ... Huru många barn har ni, augustenborgare? Sex, svarar den stackars hertigen, tre gossar och tre flickor!. — Godt, säger Bismarck, det gör inalles tre majorer och tre hosdamer .. Och så vill jag dessutom låta er veta, att ni vid alla möjliga tillfällen skall taga plats straxt bakom den kongl. familjen och agnaterna. År saken nu i ordning? — Jag vill tänka ötver litet, svarar augustenborgaren. — NRi skall få betänka er, så länge ni behagar, säger preussaren. Jag tänkor nu å min sida sammankalla kronjuristerna och låta dem undersöka oldenburgarens och gerolsteinarens papper; de der menniskorna synas mig hysa färre betänkligheter än ni och bättre lämpa sig till att göra slesvigholsteinlrne lyckliga. Konung Wilhelm har verkligen förbehållit sig att afgöra denna vigtiga sak. Det skulle i hög grad förvåna mig, om icke huset Hohenzollern efter kronjuristernas mening har vida större rättigheter än oldenburgaren och augustenborgaren tillsammans. Under alla omständigheter har Bismarck kanon--rätten på sin sida, och i sista hugget är det ju den, som furstarne erkänna. Han berömmer sig deraf från morgon till afton, och han har rätt häri; emedan ingen djerfves att säga honom emot. Då Beust eller Pfordten försöka att få ett ord med i laget, svänger han sin diplomatiska ridpiska öfver ryggen på dem, så att de förskräckta kila tillbaka in i sina kabinetter. Hertigdömenas annexering omtalas hvarenda dag, hvarigenom den allmänna meningen blir till den grad törtrolig härmed, att man alldeles icke skall öfverraskas, då man en dag får veta, att eröfringen utförts, utan på sin höjd undra öfver, att denna händelse låtit vänta på sig så länge. Och då Preussen väl fått blod på tanden, skall turen snart komma till Hanover och Sachsen; ty det är Bismarcks plan att dela Tyskland med Österrike. Men innan det kommer så långt, skall denna politik fått sin tuktan. Om Preussen tager Slesvig-holstein, efter att hafva hårjat och brännt i Danmark, skall en annan ötverfalla Preussen, för att eröfra venstra Rhenstranden; ty här i verlden är det ständigt hök på hök. Den, som hugger ned med svärdet ena dagen, skall sjelf bli huggen ned med svärdet den nästa; denna lag kan ingen undandraga sig. Är 1808 ville Napoleon eröfra Spanien. Efter det han först ryckt dit in som vän, bemäktigade han sig fästningar och arsenaler, lät sina soldater slå läger i Madrid och bortförde hela den k. familjen. På den tiden löd hela Europa hans bud, med undantag af England. Hans generaler voro Lannes, Massena, Ney, Davoust och Murat, hans armå kom tillbaka från Austerlitz, Jena och Friedland, hans skattkammare var full af rof från fienden, och han var sjelf Napoleon. Men fem år senare var Spanien förloradt för oss, våra armåer upprifna och vår skartkammare uttömd; hans berömda härförare voro döda eller trötta vid kriget, och nu hade det blifvit spanjorenas tur att göra infall i Frankrike. Hr v. Bismarck borde taga lärdom at den tidens historia. IIan inbillar sig säkerligen icke vara större härförare eller skickligare statsman, än Napoleon, och den store kejsarens —— W——