Göteborgsposten – 14 februari 1865, sida 1

on landtmilis, och de gripna ställas inför krigsrätt. Ännu vigtigare äro likväl de utnämningar, som skett till landets högre embeten. Fastän Maximilians första rådgifvare tillhörde det konservativa partiet, som ursprungligen utsett honom till kejsare, ja, tastän statsministern Velasquez tillochmed är rent af klerikal, har han senare fullständigat sin minister med idel frisinnade och likväl mycket moderata mån. Den nye inrikesministern har t. ex. varit president i högsta domstolen under Juarez, under det justitieministern varit domare, och de förbereda nu införandet at Code Nabolåon, endast med bibehållande af den gamla spanska bergsverkslagen. Det är betecknande för ställningar och förhållanden, att ingen finansminister är utnämnd, under det finansernas ordnande, såsom ofvan nämnts, anförtrotts åt fransmannen Corta. Dessutom är presidenten för statsrådet, hvilket nyss inrättats alldeles efter franskt mönster, och flertalet af dess medlemmar, liksom flera af de nyligen utnämnda prefekterna, afgjordt frisinnade män. Dessa utnämningar ha varit af en mycket väsentlig vigt; de liberala ansluta sig till kejsardömet och utträda åter ur sin tillbakadragna hållning medan det klerikala partiet är missnöjdt med kejsaren. I hans frånvaro hade erkebiskopen af Mexico försökt ötverlista kejsarinnan och aftvinga henne ett löfte till förmån för kyrkan, men lron hänvisade honom till sin gemål; under det erkebiskopen i en af de inre städerna icke ville göra kejsaren sin uppvaktning och gömde sig bakom förklaringen att endast vara beroende af påtven. Det blir med hvarje dag mera tydligt, att partiet förlorat sitt inflytande, och de franska truppernas närvaro har i hög grad bidragit till att minska folkets vidskepliga tillgitvonhet och sruktan tör presterna. Man väntar dersöre äfven, att Maximilian skall visa sig fast gentemot presternas fordringer. Denna åsigt stärkes genom den nyligen utkomna förordning, enligt hvilken kyrkogodsens indragning kanktionoras och äfvenledes deras försäljning, såframt köpen afslutats utan bedrägeri. I inledningen till denna förordning uttalas, att kejsaren redan i Rom framställt detta förslag för påfven, och att han derföre förvånar sig öfver, att den påflige nuntien icke fått någon instruktion derom. Denne nuntius har annars uppdrag att underhandla om ett concordat, och dettas hutvudpunkter antagas skola vara: religionsfrihet, presterskapets aflöning af staten, utan särskild betalning för sakramenteris förvaltning, förandet at civilregister öfver dda, vigda och döda, ett noggrannt fastställande af förhållandet mellan den troendes och statsborgarens pligt. Men nu heter det, att man icke väntar, det någon enighet kan ivägabringas, och att alltså intet concordat skall komma till stånd. Ryktet tillskrifver kejsaren det karakteristiska yttrandet, att han icke fruktar för någon brytning med presterna, ty hans stamfar, Rudolf af Habsburg, blef lera gånger förklarad i bann och gällde likväl i historien för en god katolik. ——