Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 3

da makarne. Då han var nykter hördes aldrig någon osämja emellan dem. Målet förvisades till rådhusrätten, och skulle A. i afbidan på ransakning derstädes förvaras å cellfängelset. — D. 8 d:s uppköpte rotmästaren A. Nilsson för hr J. Otterströms räkning af drängen Carl Jonsson från Wallda ett parti hafre, som af J. uppgafs utgöra sex tunnor. Denna qvantitet uppskress såsom vanligt på en liten blankett, med hvilken J. sedermera infann sig å hr Otterströms magasin i s. k. gamla baracken för att få säden uppmätt. Den befanns då endast utgöra 5 tr. 29 kappar. Såsom äfven är vanligt, antecknades vid sädens emottagande på andra sidan af blanketten denna qvantitet, hvarefter blanketten öfverlemnades till J., som med densamma skulle infinna sig å kontoret för att erhålla liqvid. Siffrorna voro ditskrifna med blyerts, hvadan J. ansåg det för en smal sak att uttaga dessa och sätta andra i stället. Efter sin egen uppgift hade han dertill blifvit förledd af en pojke, hvilken hade ur hans rockficka, i hvilken han förvarade några äpplen, tagit fram portmonnåen på samma gång han tog äpplena i betraktande. Rocken hade J. nemligen lagt af sig medan han uträttade något ärende. Pojken inventerade äfven portmonnäen, fann reda på nyssnämnda qvittens och föreslog honom att ändra siffrorna. J. gick in härpå, och så skedde äfven. Vare hur som helst med denna föga troliga historia, visst är emellertid, att då J. infann sig på kontoret stod på qvittensets ena sida 8 i st. f. 6 t:r och på den andra 7 t:r 29 kappar i st. f. 5 t:r 29 kappar. Då hr Otterström skulle utbetala beloppet observerade han likväl att papperet, der sifforna stodo, var raderadt. Nilsson efterskickades och upplyste att hans siffror verkligen blifvit ändrade. Man erbjöd J. att ej göra sak af hans förseelse om han blott ville bekänna, men dertill kunde han icke förmås. — Senare hade han likväl blifvit förmådd till bekännelse, hvilken han inför polisen vidhöll, under ofvananförda uppgifter. Målet förvisades till rådhusrätten Jonsson, om hvars förutgående uppförande hans husbonde lemnat ett fördelaktigt vitsord, återförpassades till cellfängelset. — Ivenne brasilianska mulatter, anställda som sjömän ombord på ett härstädes i haveri liggande fartyg, hade till i går blifvit inkallade till poliskammaren för att ansvara för det de i förgår afton skulle fört oljud. Med sin svartbruna hy och sitt ofantliga i vädret stående hår, svart som natten och borstigt som på en arg hyena, gjorde de ett högst egendomligt afbrott mot de vanliga kunderna vid polisens bord. Den långa promenaden -från Kustens varf till poliskammarens sessionsrum å cellfängelset i en af 14 graders kyla åtföljd storm — hade gjort dessa söner af den glödande södern om icke (röda som rosor så åtminstone Åspaka som lam, och man hade svårt att föreställa sig det dessa huttrande figurer i tunna kläder qvällen förut kunnat förskräcka tvenne resliga poliskonstaplar. Så lärer emellertid händelsen ha varit Den ene af de tilltalade som dagen förut blifvit utskrifven från Sahlgrenska sjukhuset, der han legat för förfrusna fötter, fick i förgår något penningar och med dessa begåfvo sig våra bådu sydlanningar till ett värdshus i Majorna, der de trakterade sig på bästa vis. De gingo sedan ut en stund, men förmodligen tyckande klimatet väl svalt, återvände de till värdshuset, hvilket de likvisst funnö redan vara stångdt. Då de ansägo det vara utom all reson att en Åposada skulle stängas redan kl. 9 på aftonen, företogo de sig att bulta på dörren till värdshuset så häftigt, att hela grannskapet kom i rörelse, allt under det de med en liflighet, som endast är negerblodet förbehållen, utstötte de grannaste eder på det mest välljudande af alla språkidiomer, fäktade med armarne — med ett ord, foro fram som galningar. Emot dessa bruna demoner skulle nu tvenne poliskonstaplar i ordningens intresse uppträda. Mulatterna rusade under samma lifliga gestikulation fram mot våra hederliga konstaplar, hvilka valde den säkraste men minst ärofulla utvägen — den att retirera. De hade nemligen anmärkt att den minsta af sällarne ofta tog sig i barmen liksom kände han efter en knif — och ho kan motstå en dylik figurs mordvapen, hade man äfven en battong i hvar hand. Den mindre mulatten gjorde äfven en rörelse mot sitt ena stöfvelskaft, hvilken föreföll icke mindre misstänkt, enär konstaplarne hade sig bekant, att stöfvelsskaften bland åtskilliga nationers banditer utgöra ett favoritgömställe för dolken. Då en sammandrabbning med de båda brasilianarne sålunda syntes konstaplarne alltför betänklig, togo de sin tillflygt:till list. De verkställde till den ändan sin redan påbörjade reträtt planmessigt och lyckades att derigenom locka brasilianarne, som under lika häftiga åtbörder följde efter, till polis-vakten, der man med största lätthet gjorde sig till herre öfrer dem. Vid afvisiteringen befanns den längre af de båda karlarne verkligen ha en knif, stor och ny, af engelsk fabrik, men så trubbig och föga lik ett mordvapen, att den tydligen var afsedd att uteslutanle användas i sjömansyrket. Kaptenen på det brasilianska fartyget hade skickat den helsning till poliskammaren, att de tilltalade måtte vederbörligen näpsas, emedan de ej Hade ute Poliskammaren, som ansåg att de tilltautt göra. ade, hvilka för öfrigt ej varit druckna, icke menat å illa med sitt oväsende, skickade likväl hem dem gen endast med en varning, hvarförutom konstaplar1e uppmanades att i dylika fall ej hysa så stor frukan för en brasilianares knif, hvilken väl borde kunia uppvägas af en kgl. svensk battong. — En karl från annan ort hade igår blifvit uppi agen för bettlande. Jaså, du går och tigger här! yttrade polisnästaren. Nej det gör jag visst inte, svarade karlen, fatän jag råkade göra det då poliserna fick se mig... )ch nu ber jag att få fara hem igen, min — gode än! Ja! för vänskapens skull, skall du få fara em med — fångskjuts, svarade polismästaren. Karlen remitterades till Kos Befhdes vidare he