Göteborgsposten – 9 februari 1865, sida 1

teligen kan förbindas med en vanlig ängmaskin. Luften tvingas in i en liten cylinder och drifves derifrån genom rör till hvarje vätstol. Ett böjligt rör förbinder luftröret i hvarje stol med en servispipa på goltvet, och vid hvarje kringvridning af ett rör med en graderad kugg öppnas en liten ventil, hvilken omedelbarligen släpper ut den i skyttel-lådorna på hvarje sida erforderliga luftten. De ötriga delarne äro fullkomligt lika i den gamla och nya vätstolen. Sättet att bilda varp och väft samt att föra tråden med skytteln äro desamma. Den stora skilnaden ligger deri att skytteln föres fram och tillbaka medelst en luftström i stället för att kastas fram och åter at slagen af pickers. Man behötver väl knappt tillägga att principen kan användas lika väl tör väfning af lin, ull, hampa och silke som at bomull. En annan och ej ovigtig omständighet vid bruket at de nya maskinerna är den sanitära törbättring som skulle förorsakas i sabriksrummen, hvilka nu hållas mycket heta för att behälla oljan på spindlarne flytande, medan oljan sjelt gilver ifrån sig en högst obehaglig lukt. Oljan blir i de nya maskinerna ötverflödig på samma gång som spindeln, och i stället får man den friska luft, som hvarje slag af väfstolen natnrligtvis frigör. Med ett ord, den nya vätstolen synes rättfärdiga de höga förhoppningar man i Manchester och Glasgow fästat vid densamma, och oberoende af dess egen förtjenst kan man endast med glädje helsa användandet af den pneumatiska motorn, hvilken synes mäktig a nästan oinskränkt utvidgning till lätta mekaniska uppfinningar af liknande slag. Och om endast hältten af de resultater man nu mot ser vinnas af den pneumatiska vätstolen, skall dess uppfinnare, mr Harrison, ega rätt at! göra till och med mr Bessemer rangen stridig i den vigtiga listan öfver senare tiders uppfinningar.