Göteborgsposten – 8 februari 1865, sida 1

och de tyska ryttarnes steg nådde tydligt hans öra. Dessasteg upphörde då de kommit helt nära intill öppningen. Då kunde Henrik se dessa nio personer röra sig och gestikulera, under det den siste, det vill säga sakristanen, skyndsamt aflägsnade sig. På samma gång yttrade en röst: det är der. — Godt! tänkte Henrik, den der rösten känner jag igen; jag skulle kunnat höra den på slottet denna morgon. Hardouinot och Raoul höllo sig orörliga nere i källaren. Plötsligt hoppade Henrik ned på golfvet. — Har du en god bössa, min vän? sade han till Hardouinot. — Jag har två, svarade prokuratorn. — Nåväl! de skola vara oss till nytta. Äro de laddade? — Ja, ers majestät. — Nåväl! kom då, yttrade Henrik i det han tog Raoul under armen. Hardouinot, som blott helt otydligt uppfattat bullret från gatan, ville slå eld och åter påtända sin lykta. Nej, nej, sade Henrik, icke mera ljus. Jag känner vägen. Derpå ledde han dem båda ut ur källaren, upp i proskuratorns kabinett och derifrån ut i vestibulen. Det var ljust i detta ögonblick Quelus klappade på porten. — Mina vänner, sade konungen af Navarra, jag misstänker något. — Hvad är det då fråga om? sade Raoul.