Göteborgsposten – 6 februari 1865, sida 3

Å Från Utlandet. Preussens regering har nu tagit ett ytterligare steg i afseende på Slesvigholsteins öde. Dess regering har nemligen aftärdat till Osterrike en svarsnote, hvari hon med skärpa fasthåller vid och betonar, att hon ej vill ingå på upphäfvandet af det nuvarande provisoriska tillståndet i hertigdömena, förrän dessas ställning till Preussen blifvit, såsom ny stat, fullkomligt bestämd, och är det redan förut bekant att i detta hänseende Preussen isynnerhet vill tillgodose sina maritima och kommersiela intressen. Men hittills har det likväl icke närmare definierat dessa, hvarföre det säges, att Österrike fordrat att Preussen skall mera bestämdt formulera sina anspråk. Samtidigt heter det från Berlin, att preussiska regeringen ämnar med snaraste göra ständerna (?) meddelande om dessa sina fordringar, under särskild förklaring, att hon vill så mycket som möjligt skona hertigdömena från de skattebördor och omkostnader, som skola komma att hvila på dem. Under det skenbarligen ännu ingen enighet mellan Österrike oeh Preussen i hufvudfrågorna uppnåtts, heter det deremot, att de allierade enats om den nya slesvigholsteinska flaggans snitt och färg. Den skall bestå af trenne ränder, hvilka bilda en rät vinkel med flaggstången; den öfversta blå med tvenne gula kulor eller stjernor, den mellersta hvit och den nedersta röd. Af den omständigheten, att hertigdömena fått en egen flagga vill det synas som att de verkligen äro ämnade att bilda en egen stat. Inom Preussens Herrehus har en af dettas medlemmar, hr v. Below, hållit ett tal, hvilket väckt en viss uppmärksamhet, emedan det anses uttrycka ministeren Bismarcks åsigter och särskilt premierministerns innersta tankar. Talet vände sig hufvudsakligen om holsteinska frågan och den förändrade politiska ställning, som Preussen både i Tyskland och gentemot de europeiska stormakterna intager efter det danska krigets lyckliga bringande till slut. Vi meddela ur detta tal följande: Då detta hus d. 29 April 1857 med alla röster emot 3 beslöt att uppmana den kongl. regeringen att i förening med sina tyska förbundsvänner lemna hertigdömena aktivt bistånd, kunde ingen af medlemmar: ne vänta eller hoppas, att detta beslut skulle under tidernas lopp krönas med en sådan framgång som wienerfreden bragt oss. Ärhundraden igenom visar Tysklands historia blott en förminskning af de tyska gränserna och ett långsamt sönderfallande af tyska territorier: för första gången efter århundraden ha vi den tillfredsställelsen att upplefva ett befästande, ja, tillochmed en möjlig utvidgning af Tysklands gränser. Men vigtigaro än denna områdes-tillokning äro de moraliska eröfringar vi gjort under 1864. Splittringen mellan Preussen och Österrike och det fortsatta lilla kriget i Frankfurt (ty så kan man beteckna förbnndsdagen) berättigade de utländska makterna till den förutsättning, att man gentemot ett så splittradt och vanmäktigt förbund icke behöfde hålla fördragen. Af denna felaktiga förutsättning kan det äfven förklaras, utt Danmark besvarade Tysklands billiga (?) fordringar med novemberförfattningens proklamerande såsom inledning till Slesvigs införlisning. Men nu har denna förutsättning försvuunit hos den europeiska diplomatien, ty vår arm har nedlagt protest mot ett sådant antagande och en så kraftig protest, att dess följder skola utsträcka sig öfver en lång tidsepok. I vårt sekel har man gjort nationaliteternas rätt till ledande princip, men på samma gång sökt att begagna den i revolutionernag intresse. Äfven denna falska princip har blifvit öfverbevisad och kullkastad genom Preussens aktiva deltagande i kampen för hertigdömena: Preussen har häfdat den nationala rätten som en traktaternas och den positiva rättens seger (2). Det har i alla tider varit af vigt, att icke blott motsäga en felaktig princip, utan helst genast ställa emot densamma den riktiga principen. Den så ofta angripna urmeorganisationeu har fått tillfälle att utstå sitt prof. Det har ej varit krigets mål att bryta Europas fred eller företaga militära experimenter; vi ha med, godt samvete ryckt ut i kriget och ha beredvilligt slutit fred. Preussen har lagt nya resultater till sina förra krigiska traditioner; den preussiska soldatandan, som städse dragit den natiouala andan med sig, har fått tillfälle att återupplifva och väcka sina gamla minnen. De andra tyska stammarne kunna ansluta sig till dessa segervinningar och värmas af dem. Allt detta är verkliga moraliska eröfringar. Men äfven vår diplomati har gjort framsteg. Sedan 1815 har den preussiska diplomatien varit neutral och stödt sig vid de vänskapliga makterna; men år 1864 har den blifvit en aktiv och ledande diplomati, utan att derföre upphöra att vara försigtig. Som motsats härtill kan