Göteborgsposten – 6 februari 1865, sida 1

i f ssq h ma så högt upp; men sjelfva solen kan äfver tynga på ögonlocken, och när man icke få dansa, icke höra musik, endast sitta på parac längs väggarne och tala helt tyst, och dett: flera timmar å rad, så kan man blifva söm nig nog. Man är dock till slut icke mera är menniska! Förlåt, om beskrifningen icke öf verensstämmer med en viss förtjusningslå gande hofskribents; kanske är den dock san nare, och det är ju äfven en törtjenst. Som bekant, heter nästan hvarannan svensk Carl, och detta gör att dagen öfverflödar på en skilda tillställningar. En af dessa firas reguliert hvarje år på Operakällaren vid middags tiden. Det är ej någon glänsande fest, som man här bjudes på, men den är treflig. Så der vid 1-tiden slår sig en af vår teaters mest använde sångare, känd i hela Sverige icke blott för sin förmåga på scenen, utan äfven för sitt glada lynne, som gör honom gerna sedd i alla kretsar, och för sin rätt betydliga korpulens, — slår han sig, som sagdt, ned vid ett bord, som snart måste tillökas med flera, allt efter som den ene vännen efter den andre kommer in och gratulerar, ty han heter också Carl; slutligen är bordet nästan lika långt som det icke obetydliga rummet, och hvarje ankommande helsas at den glade värden med ett hjertligt: Godt! (förstån J nu hvem jag menar?) och bjudes på en egendomlig i grönt skiftande dryck, kallad Stenborgare, med thy åtföljande skorpa, en för ötrigt lika nödvändig beståndsdel som sjelfva drycken. Värdens ansigte strålar så fryntligt, alla gästerna äro så glada ech upprymda, och skämtet flyger från mun till mun. På Lördagsfesten inträdde midt under glammet ett stadsbud med något uppdrag. Äfven han blef bjuden på en stenborgare, hvaraf han tog sig anledning att stiga fram och bedja om tillåtelse att, äfven han, föreslå en skål för hr Carl för han är den förste humoristen i Sverige näst konung Carl den semtonde. — Och så var det slut med den historien. Då jag skref mitt törra bref tog jag mig den friheten att smått drifva med vår vinter. Det borde jag aldrig gjort. Knappt hade jag lemnat in mitt bref på posten, förrän det började snöa, och sedan fortsatte det nästan hela förra veckan. Fastän det behötver jag icke ala om, ty det veten J på Vestkusten nästan vättre än vi, om jag får tro alla berättelser om snöstormarne derifrån. Vi hafva tått kallt och det rätt bastant ändock, och det är allt xodt och väl, blott vi nu finge se solen en sång, den nåden har ej ännu varit oss beskärd nera än en enda dag. Allt det der hade varit ärdeles fägnesamt för mig också, om icke Boreas efter hvad jag kan tro, fattat särkildt agg till mig för min oskyldiga drift och mupit mig i näsan med den effekt att jag både ick frysa och svettas, så att jag icke visste nig någon råd. Och derför har du fått vän a så länge på detta bref, värde läsare; säg, lu har ju längtat efter det alldeles grufligt? Nästa bref skall ej låta vänta på sig så län