Göteborgsposten – 6 februari 1865, sida 1

med annat än döden. Från min barndom minne jag ännu ljudet af kulorna, som hveno i gat hörnena, då Crusenstolpe skulle föras till Wax holm, och ännu aldrig glömmer jag den gån gen, då jag hörde berättas om huru nästa hela riddarhuset utbrast i en storm af vred mot Anckarsvärd och hotade att utrota honom ja nära nog ville öfvergå till handgriplighe ter — från läktaren, som den tiden upptog af en del af adelns ledamöter, hördes uppre pade gånger skränet: ut med Anckarsvärd ut med Anckarsvärd! — derför att man trodde sig endast på detta sätt kunna nedtysta er opposition, som med hvarje dag vann all större anklang hos folket och ej var så lät att öfvervinna med skäl... Men allt detta ä ju nu så hastigt glömdt. Vid begges grafva gick det mycket tyst till; vid den enes glöm de sjelfve begrafningsskalden bort sig, och verserna fingo komma efter. Här var det e tillfälle se dessa processioner af vallt hvad hufvudstaden eger utmärkt af riksdagsmän litteratörer och vetenskapsmän, som eljest bruka hafva så lätt att sluta sig till ett liktåg äfven efter personer, som, man må nu hafva olika tankar om vissa af de nu senast aflidnes åsigter, dock icke kunnaZmäta sig med dessa. Nå nå, de få nog lika väl sin plats på historiens blad. Men hvarför längre dväljas i dessa dystra nejder! Nej, låtom oss skynda till fåfängans marknad, det är nu såsom alltid på modet, och vi få väl nolens volens lunka med. Den marknaden har också icke varit flau på en tid, och i lördags var tillgången så riklig som möjligt. Nära nog en hel kolumn i Posttidningen full med nya ridderliga själar, tänk hvilken ymnig källa till samtal i alla vinklar och vrår af Sveriges rike, hvilken blandning af tillfredsställelse hos de utvalde och af sura miner, vresigt lynne och utgjutelser öfver nådenes utdelares dåliga smak hos de många, många, som anse sig sjelfskrifna till litet lulllull i knapphålet och icke Åkunna begripa, huru det äfven denna gång kunnat gå deras näsa förbi. Nog vet jag en viss grosshandlare här i hufvudstaden, som nu under nära tjugo års tid icke kunnat begripa den saken, och som aldrig tyckes få komma under fund med att höga vederbörande icke ändtligen fått ögonen öppna tör hans stora förtjenster. Han har dock gjort så mycket för att vinna sitt mål, den lille glänsande vasen, fyrbåken, som visar oss vanlige dödliga hvar den sanna storheten går; han har ständigt på de kungliga namnsdagarne visat sin frikostighet, han är med i en mängd ordnar, visar sig i sin granna borgerskapsuniform vid alla lämpliga tillfällen, föreslår så ofta det går för sig H. M:t vår nådige konungs och hans höga familje skål, lyser, pratar, håller sig framme, och likväl lyckas det ej! Otacksamma vederbörande! En gång hade Svenska Tidningen i verlden skänkt honom den efterlängtade stjernan, ryktet derom spred sig hastigt — ty vid hvarje stjernfall undras på om ej grosshandlare fått vasen — och så när hade denne börjat arrangementer för en briljant tillställning åt sina vänner, då den officiela tidningen kom och upplyste misstaget. Tillnamnet var detsamma, men titeln, karakteren, en helt annan. Det var att fördubbla missödet. Den stackars grosshandlaren blef ännu olyckligare, ty hvem kan hjelpa att man skrattade åt denna ödets lek, då man känner mannens svaghet. Så blygsam är han dock, att han nöjer sig med vasen och ej ännu åtminstone eftersträfvar den ännu högre skinande nordstjernan. Huru många grosshandlare göra väl det! Och, gv bevars, nog är han lika förtjent af den utmårkolse han söker som mången annan, hvilken redan fått den; han har blott haft den svag