Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 1

af Fagerlin, Den första pipan. Det ligger en rik fond af natursanning och uppfattning i denna omsorgsfullt utarbetade lilla tafla. Betrakta den stackars syndaren till venster, som låtit lura sig af sin mera verldserfarne, i en vrå utsträckte kamrat, hvilken med pojkaktig, öfverlägsen karlavulenhet bolmar fram väldiga rökmoln i näsan på sitt olyckliga offer, som har svårt att smälta dem han redan inmundigat, allt under det han ger henom en förtrolig knust med foten och liksom tyckes säga: Äh, hör nu, hvad Å du för en kruka! Uttrycket i den, ack! för sent, ångerfulle adeptens ansigte är präktigt. Man tycker sig likasom se huru rökmolnen arbeta inom honom, för att slutligen åstadkomma en förfärlig, men helsosam eruption. Accessoirerna äro ytterst fulländade. Elden, som ännu glimmar i den utrökta pipan, näten, den bortkastade tobakspungen, rökmolnen, tillochmed lappningen på delinqventens stortröja, allt är fullkomligt illusoriskt. Vi undra, hvad nutidens cigarrökande unga slägte, som röker innan det kan läsa rent, säger om sensmoralen i detta täcka stycke. En restauratör här i staden blef nyligen pliktfälld till ganska dryga böter för olaga gästning efter kl. 11 en lördagsafton. Men icke nog med det, skälet hvarföre han innehaft gäster, var det, att han upplåtit sin lokal till en privat bal, men förgätit att anmäla saken i polisen. Helt naturligt voro dörrarne derföre stängda för andra gäster, och tillfölje deraf ådömdes han, i enlighet med Bränvinsförordningens 30 och 47 SS, till ytterligare böter för det han under utskänkning haft lokalen tillsluten. Fiat justitia et pereat mundus!