Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 1

— —ÄrL—— — Veckokrönika. Vintern i stad och på land, i trakten af Partlled. — En misslyckad expedition. — Gästfrihet. — Slädpartier, och aldrig annat än slädpartier. — Filofisk reflexion af en åkarekamp. — Något om kontraster och menniskokärlek. — Tänk på förordningen! — En fråga, utan svar. — Om kyla, drag, förhängen och uppvärmda teaterkorridorer. — Eld och vatten. — Ansgariidagen. — Anekdot. — En ljuflig last. — Ett besök i Musei tafvelgalleri. — Sensmoral i en tafla. — Juridiskt. Jo jag tackar! Det kan man kalla en vinter som förslår, en sådan som vi icke på länge upplefvat och som uppfyller alla anspråk på en komplett, honett och städad nordisk vinter, Snödrifvor höga som hus, is på alla vatten och i alla skägg, kallt så att man riskerar att frysa nästippen at sig, ifall man har någon sådan, klara månskensaftnar och ett klingande slädföre, kan man väl mera begära! Det var sjelfva Carlsdagen som gjorde introduktionen till denna tjusande vintersaga och mångfaldiga äro de historier som äro i svang rörande de tragi-komiska episoder som under denna dag timade på Statens jernvägar. Så satte Kalle Vinter ett tvärt och obevekligt P i vägen för en skara danslystna män och qvinnor, som ämnat att Carlsdagen på aftonen röra sina fötter till dans i det trefliga Alingsås balsalong. Det blef dock, minsann, en annan dans af mellan de fyra väggarne i jernvägskup6n, der man visserligen sökte att muntra upp sig så godt sig göra lät, men der likväl kölden och den inyrande snön kastade en melankolisk slöja öfver situationen. Och sedan, huru harmligt, kanske hade man på förhand engagerat eller blifvit engagerad till inklinationsdansen af någon hjertanskär i Alströmers älsklingsstad. Att tänka sig att der gingo de med klappande hjertan och spejande ögonkast utan att kunna upptäcka så mycket som röken af det lokomotiv som skulle släpa den väntade älsklingen efter sig och att de slutligen, kanske utledsna att vänta och slående den förmodade trolöse ur hågen, i valsens yra ringlar hvirflade bort med en annan mera påpasslig adoratör. Och under tiden satt man der midt i snödrifvorna, varm om hjertat, mon kall om fötterna och utan den minsta skymt af hopp att i then natten få tråda dansen i Alingsås. Ett stjernskott i det hopplösa mörkret, en ljuflig krydda i den bittra malörtbägaren var dock till slut den gästvänlighet och förekommande artighet, hvarmed de olyckliga resenärerna bemöttes af Partilleds egare, hrr H. och E. Schmidt. Kling, kling, har det ljudit från morgon till qväll och från qväll till morgon på våra gator. Allt hvad lif och anda egt, som kunnat disponera öfver någon till släddon användbar möbel, till och med sådane som endast den utsöktaste complaisance skulle kunna förmå en älskare af snygghet, att med sin närvaro hedra, hvar och en som egt en sådan efter omständigheterna prydlig eller afskyvärd pjes, att efter fritt val använda och derjemte varit nog lycklig att kunna sätta den i en närmare rapport med en eldig trafvare eller en rörlig tingest at skinn, ben och tagel (alias krake), har skyndat att profitera at slädföret. Och slädpartierna sedan! Hvarenda dag ett par, tre sådana! Unga och gamla, vackra och fula, öfvermagar och till myndig ålder komne, alla ha velat deltaga i den nordiska förlustelsen. Hvilken lust, hvilket lif! Friska kinder, af helsa och lefnadslust strålande ögon, rimfrost i hår och i skägg, så skall det vara i Norden! Sorgligast är det dock för de arma fyrbeningar, som tillhöra åkarekamparnes till möda och försakelse dömda slägte. Går man förbi en sådan olycklig individ, då han försänkt i meditation halfslumrar framför den tomma krubban och icke längre uppmuntras