Göteborgsposten – 3 februari 1865, sida 1

Samtalet hölls i ett rum i exprokuratorn mäster Hardouinots hus, detta hus som konungen af Navarra haft idgen att förvandla till ett värdshus, i hvilket hertiginnan af Montpensier, hertigens af Guise syster, utan misstroende hade tagit sitt logis. Hertiginnan hade trott sig taga in i ett vanligt hederligt värdshus, föga besökt om ej af småfolk, såsom landtadelsmän, lägre officerare och dylika personer, och der hon ej skulle bli igenkänd. Det var afton; klockan slog fem i närgränsande tornur, och skymningen började sänka sig ner öfver Blois. Hertiginnan bebodde det vackraste rummet i huset. Det var en rymlig sal med panelning på väggarne, en stor säng på vridna pelare och en ofantlig spisel i hvilken en munter brasa sprakade. Anna af Lothringen, hertiginna af Montpensier, satt i en stor fåtölj med tillbakalutadt hufvud, melankolisk blick, sina vackra blonda lockar upplösta och betraktade ömt Raoul som höll sig stående framför henne. Huru Raoul, konung Carl IX:des page och den brunetta och qvicka Nancys gamle tillbedjare, blifvit tjenstgörande kavaljer hos hertiginnan af Montpensier är en lång historia som vi skola berätta i få ord. Dagen efter den blodiga Sanct-Bartholomeinatten gjorde hertiginnan af Montpensier en promenad ute på Paris gator som voro öfverhöljda af lik och njöt af den triumf katholikerna vunnit. Härunder varseblef hon en ung ädling som stod lutad mot Sanct-Mikael-brons ledstång och gret. Det var Raoul.