Göteborgsposten – 2 februari 1865, sida 1

öfver dödan man. Gräset får dessförinnan ostördt grönska och vissna flera omgångar på de aflidnes grafvar. I afseende på skaplynne, förtjenster, anspråk, fördomar och lefnadsöden kan man utan synnerlig ansträngning uppdaga vissa likställigheter hos de begge hänsofna, hvilkalunder deras långa politiska bana ömsom voro varma vänner, ömsom bittra fiender. Begge satte ett högt värde på sitt sköldemärke, som likvisst ingen af dem sjelf hade förvärfvat. I sitt innersta voro begge ganska skarpt utpreglade aristokrater, som väl ville anses och vördas såsom folkets målsmän, men ingalunda räknas bland män af folket. Båda hade med brånad eftersträfvat konungagnanst, för att vinna makt och inflytande, men den plötsliga förlusten af denna gunst inkastade dem begge på oppositionsbanan. De vunno derigenom folkgunst, de förblindades deraf; men, såsom det ofta händsr, förmådde de ej hålla den fast. Begge hade tjusats af Carl Johans snille och personlighet. Begge hade äfven tjusat den koleriske fursten; men de spände bågen för högt, strängen sprang, och begge blefvo derefter för lifstiden samme konungs oförsonliga fiender. Framtiden skall utreda om ej skulden härtill var lika stor å ömse sidor. Till dess blifva de ansedda som politiska martyrer. . Alla 41809 års män — inbördes afundsjuka — voro i ett fall fullkomligt ense, deri nemligen, att svenska folket till dem egde en omätlig och outplånlig tacksamhetsskuld, på hvilken det ålåg dynastien Bernadotte att ständigt och etter kort sigt göra atbetalningar. Crusenstolpes fordringsanspråk var af färskare dato. Uppoffringen af sin öfvertygelse, anspråken på vedergällning för sitt arbete i absolutismens tjenst, ansåg han icke nog högt kunna liqvideras. Sedan Crusenstolpe och grefve Anckarsvärd för evigt brutit med Carl Johan, hemsöktes begge med högmålsprocesser, den förres föranledd af en qvick ordlek, den senares af en bombastisk fras i anledning af — ett par kasserade ryttarebyxor. Afräknar man det lidande, som tillskyndades Crusenstolpe såsom treårig statsfånge — under hvilken tid glansen af populärt martyrskap omstrålade honom — så utgöra dessa högmålsprocesser måhända de mest tragikomiska pointerna i vår nyaste historia. Såsom politisk karakter stod grefve Anckarsvärd i alla hänseenden öfver Crusenstolpe. Den förre egde hvad den sednare helt och hållet saknade: politiskt och moraliskt mod. Grefve Anckarsvärds styrka låg i det öppna anfallet. Han kände ingen fruktan; han återhölls af inga betänkligheter. Han ville stå högst och främst på barrikaden, och han kämpade alltid med blanka vapen — då Crusenstolpe deremot helst sökte en betryggad plats bakom barrikaden, och aldrig var noggran i valet af anfallssätt och vapen. Om än det inre värdet af grefve Anckarsvärds opposition förringades af det personliga underlaget i densamma, om än denna opposition lika mycket, kanske företrädesvis, var riktad mot Carl Johans person, och först i andra rummet mot hans regeringssystem, så länder det dock grefve Anckarsvärd till ovansklig ära att han kraftfullt medverkade till och gaf relief åt den politiska debatten vid våra riksdagar. Under sin kraftfullaste ålder var grefve Anckarsvärd en af riddarhusets utmärktaste talare; hans organ var klangfull, hans föredrag imponerande, hans hållning vördnadsbjudande. Hans egentliga styrka låg dock vida mera i frasen än i deduktionen. Man skulle