Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 3

ven. Efter ett par dagar kom hunden, som följt med ett fruntimmer, tillbaka. Den lyckliga qvinnan hade emellertid dragit den kejserliga uppmärksamheten till sig — och fick en hederlig belöning, derföre att hon, som ej visste hvem hunden tillhörde, tagit honom i förvar. På Quai dusterlitz vid Jardin des Plantes i Paris timade häromdagen en stor olycka. En gasexplosion egde rum derstädes. De rör, genom hvilka gasen passerade flögo i luften. En del af bron derstädes blef starkt skadad och ett stort antal menniskor dödades och sårades. Ett ställe af kajen var nästan öfverströdt med armar, ben och hufvuden. Kejsar Napoleon har anordnat om pensions utdelande åt Proudhons enka. Erkebiskopen af Besangon har i sin domkyrka offentliggjort encyclican — på latin. Nästan ingen förstod honom, och de goda innevånarne i Besangon erforo törst genom Moniteur, hvad deras öfverste själaherde hade gJort. Vid presbyterievalet inom protestantiska menigheten i Paris ha det ortodoxa partiets kandidater segrat. Guizot blef vald med ringa majoritet mot en liberal kandidat. I Algier egde d. 16 jan. en jordbäfning rum. Den första stöten var temligen stark, de båda andra svagare. I likhet med förut Victor Hugo har äfven Lamartine utgifvit ett voluminöst verk om Shakspeare, kalladt: Shakspeare et son oeuvre. Man kan döma till detta nya verks ståndpunkt deraf, att Lamartine anser Racine vara en ojemförligt större dramaturg än Shakspeare, och att han säger om Romeo och Julia: Sjelfva gardisterna skulle rodna öfver de ord och bilder, hvaraf den fjortonåriga mön från Verona begagnar sig. Vid återgifvandet af Mercutios tal om fen Mab tystnar Lamartine plötsligt och anmärker ursäktande sig: Bildernas skamlöshet tvingar mig att här med äckel afbryta citaterna. — Lamartine har redan länge gått i barndom, och hans äckel oaktadt skall Shakspeare lefva och fortfarande vara ung, då både Racine och Lamartine äro alldeles glömda, utom i en eller annan biografi. Ett rykte har gått, att England skulle ha utfärdat en note till Preussen, hvari det varnar Preussen från att annexera hertigdömena, emedan deraf kejsar Napoleon äfven skulle kunna föranledas begära territorial compensation. Öfficiösa berlinerorganer förneka dock notens tillvaro. De feodalas och de junkrars organ i Preussen Kreuzzeitung uppställer följande program tör den preussiska utrikespolitiken under år 1865: Rätt och rättvisa i Tyskland! Intet tyskt Piemont! Rätt och rättvisa i Slesvig-Holstein! Ingen demokrati! Tysklands maktställning hvilar i Preussens och Österrikes hand! Förbundet måste reformeras, för att upprätthållas, men icke genom radikala förändringar! Vänskap med England! Den 18 Juni, den femtionde årsdagen efter slaget vid Waterloo, bör högtidlighållas under en stäming, som är vänskaplig mot England och len heliga alliansen. — Hvad skall Napoleon säga härom? Den ryske gesandten i Wien, grefve Stackelberg, har haft flera samtal med österikiske utrikesministern angående situationen i Tyskland och den holsteinska frågan. I Berin har Ryssland, hvars hela sträfvan gär ut å att underhålla det goda förståndet mellan Preussen och Österrike, såsom helt naturligt ir, uttalat sig emot hertigdömenas annexaion. Preussens svar på Österrikes senaste note m territorial ersättning för hertigdömena beådas i dessa dagar skola afgå till Wien. Om less innehåll förljudes dock intet. Preussiska herrehuset har valt en depuation af 9 personer förutom de 3 presidenerna att öfverlemna till konungen den antagna varsadressen. Enligt Kreuzzeitung tänker den nya örbundsregeringen i Slesvigholstein göra kort, rocess med en del odugliga skrikhalsar, ftersom civilkommissarierna icke behöfva skrikhalsar och tumultuanter. Så heter et nu om slesvigholsteinarne! Preussiska deputerade kammarens finansOUAt har hagluntat tUHAAAAA 5 1