Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 2

timma för att få sin värja ur slidan, eller samma tid som en gascognare beböfver för att döda tio menniskor! — Jag har mina schweitzare. — De alla tillsammantagna gå icke upp mot deras öfverste, den förträfflige chevalier de Crillon, hvilken erg majestät förorsakar mången förargelse för att göra sina gunstlingar ett nöje. — Nåväl! jag har Crillon, sade konungen. — Det är den enda trumf ers majestät har i sitt spel, mumlade Henrik af Navarra med sitt skämtsamma småleende, så vida icke ers majestät behagar taga mig också. — Er? utbrast konungen. — Pardieu! tror ni att jag är ett dåligt kort? Henrik III betraktade konungen af Navarra; han betraktade några sekunder detta vackra och öppna ansigte, som uttryckte en lycklig blandning af godlynthet och slughet, af mildhet och djerfhet, af förbehållsamhet och uppriktighet. — Lyssna till mina ord, min herr kusin, återtog Bearnaren; ers majestät sade mig ju nyss att ni ej hade annat att göra än att lyssna på mig. — Ja visserligen. — Nåväl lyssna då, ty det är ingalunda för min sak jag talar, det är för er egen, Sire. Henrik reste sig nu upp och fortfor: (Forts.)