Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 1

Blois började uppfyllas af våra fiender, har jag hvarje ögonblick bäfvat för att man skulle upptäcka skatten. — och sedan, tillade Hardouinot, vet jag sannerligen icke hvad ers majestäts afsigt varit med att göra mitt hus till ett värdshus. Henrik började småle. — Och ett värdshus, fortfor Hardouinot, der vår dödligaste fiende, hertiginnan af Montpensier tagit in. — Min gode vän, sade konungen af Navarra, i min barndom hörde jag berättas historien om en ädling som konung Ludvig XI dömt att hängas. Tristan, öfverprofossen, hade fått befallning att hänga honom i närmaste träd. Ädlingen tog till flykten och kom till Paris, ty det var i Plessis-les-Tours som han blifvit dömd. En gång i Paris, hörde han sig om efter logis och kom att bo i ett hus, hvarest han lefde i lugn ända tills konungen var död. — Hvad var då det för ett hus, Sire? — Det var ett hus som tillhörde messire Tristan, öfverprofossen. Denne hade låtit söka den dömde öfver alla länder och i hela Frankrike, men han hade aldrig tänkt på att låta sina soldater komma in i sitt eget hus. — Men då gick väl aldrig adelsmannen ut? — Tvärtom. Han hade blott låtit sitt skägg växa, och Tristan helsade på honom alla dagar och fann honom vara en ypperlig hyresgäst, stilla och tyst samt ytterst ordentlig i att betala sin hyra. — Nåväl, ers majestät? — Nåväl! min gode Hardouinot, följ nu mitt resonne: mang. Katolikerna misstänka att vi ha besparingar; jag