Göteborgsposten – 28 januari 1865, sida 3

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. För några dagar sedan stod i poliskammaren en. ung qvinna vid namn Johanna Johansdotter tilltalad för åtskilliga smärre tillgrepp, hvilka hon begått dels från en hustru Björkander, hos hvilken hon en kort tid var på försök anställd såsom piga, dels från en i samma hus som hustru B. boende färgaremästare Olsson, och dels från några andra personer, hos hvilka hon, sedan hon måst lemna tjensten hos hustru B., fått låna rum öfver natten. Färgaren Olsson, som var vid förhöret närvarande, berättade att han i början af Dec. månad mistat tvenne sjaletter af siden, äfvensom tvenne andra dylika under julveckan. De båda första hade Johanna Johansdotter förmåtts återlemna, de senare förklarade hon sig icke ha tillgripit. O. igenkände de förstnämnda sjaletterna såsom ett par, hvilka blifvit hos honom inlemnade till färgning. Hustru Björkander hade tagit Johanna i sin tjenst i början af Dec. månad utan att likväl städja henne. Straxt hon var kommen mistade hustru B. tvenne lintyg, men visste ej med säkerhet att de blifvit stulna af Johanna, som för öfrigt icke visade någon otrohet. Hennes stora förkärlek för färgaregesällerna i särgeriet på gården och hennes förlängda samtal med dessa, hvilka samtal npptogo en tid som hustru B. tyckte kunna på nyttigare sätt användas, föranledde hennes afskedande. Sedermera upptäcktes det, att hustru B. äfven förlorat en guldring med deti infattad gul sten. Man förmodade att Johanna lagt sig till densamma, och tillsade derföre en piga i samma hus, hvilken visste hvart Johanna tagit vägen, att om ringen återlemnades, skulle inga åtgärder mot henne vidtagas. Ringen kom till rätta igen och man brydde sig icke vidare om saken. Efter sitt förafskedande från hustru Björkander begaf sig Johanna utåt Stampen och lyckades erhålla rum för en natt hos en Maria Frisk. Då hon derifrån på morgonen aflägsnade sig, fann hon i hastigheten intet annat att medtaga än Maria Frisks — psalmbok. Försedd med så gudlig lektyr, begaf hon sig vidare framåt och fick följande natt husrum hos en fattig familj vid Danska vägen, Hon aflägsnade sig derifrån kl. sex på morgonen. Då dottern i huset, Helena Andersson, skulle något senare på morgonen stiga upp, fann hon att hennes på väggen hängande svarta bombasinsklädning blifvit bortstulen. Hon misstänkte genast den gäst, som hvilat öfver natten i huset, för att ha begått denna otacksamma bandling. Hon skyndade ut på spår efter den försvunna gästen och råkade ganska riktigt utanför Nya kyrkogården den hon sökte. Hon syntes ej ha någon klädning i sitt våld, men Helena var ej den som så lätt kunde afskräckas. Hon anställde på stående fot en undersökning på den andras person, och se inom kort skådar hon inom gallren af den okändas för ett ögonblick blottade krinolin den saknade svarta klädningen. Det fanns nu ingen hjelp, Johanna måste aftaga sig och återlemna den stulna klädningen. — Fick hon kläda af sig den midt på vägen? frågade polismästaren, då Helena vid förhöret berättade historien. — Det var hon tvångent till, förklarade Helena mycket stolt öfver sin bedrift. Johanna fick nu gå vidare och fortsatte vägen utåt Härlanda till. Hon gick der in på ett litet ölförsäljningsställe för att dricka kaffe, men hade ej varit länge inne förrän det inträder en poliskonstapel jemte tvenne färgaregesäller. Det var tvenne af dem, ig hvilkas sällskap hon funnit så mycket nöje, men som, glömska af alla gamla förhållanden, ropade till poliskonstapeln: 4Se der är hon! Saken var nemligen den, att färgaren Olsson nu funnit sig ha blifvit bestulen på sjaletter. Detta hade blifvit anmäldt i polisen och en poliskonstapel utskickad att med biträde af färgaregesällerna taga reda på Johanna. Detta lyckades som man ser derigenom att poliskonstapeln af en tillfällighet kom att gå in på nyssnämnde ölförsäljningsställe. Vid afvisiteringen befanns Johanna inneha tven