Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 1

ilgrim. Tåget var, som man ser, blandadt, lock på intet vis så uthungradt, som man skulle kunna föreställa sig. Det var ett af lessa kringstrykande band — die kehrende ind fahrende, såsom tyskarne kallade dem, vaganter på fransyska — hvilka voro så talika under medeltiden, som man här såg. De voro verkligen lösdritvare alla dessa personer, men på olika sätt och tillhörande olika kategorier. De som sjöngo den latinska visan voro studenterna, goliarderna såsom de kallades, och hvilka bibehöllo sig ända långt in i fjortonde århundradet. De voro irrande Apollosöner, som ettdera ledsnat vid studierna eller ej kunnat motstå frestelsen att se sig om i verlden. De drogo trån borg till borg, voro tillställare af nöjen i dessa eller i de högre prelaternas slott och lyckades sålunda törskaffa sig bröd för dagen. Ibland voro de i städerna, uppträdande vid de religiösa skådespelen i egenskap af englar, Judas Iskariot, eller andra missdådare. De fuskade äfven i trubadurhandtverket och halemnat icke föraktliga prof på medeltidens diktkonst. De skrefvo alltid på latin och visade syndighet och elegans i språkets behandling. Då dessa goliarder ledsnade vid det kringirrande lifvet, återvände de ibland till universiteterna och blefvo ofta stadgade, understundom ryktbare män. Exempel funnos äfven derpå, att vetenskapens idkare, ja, tillochmed prester lemnade allt och öfvergingo till goliardernas äfventyrliga lif, hvarefter det ock hände, att de lemnade förargliga upplysningar om sina förra kolleger. Goliarderna skiljde sig sedermera från de öfriga landstrykarne och kallade sig ecoliers des troubadours, trubadurernas skolgossar. Deras sånger egnades dock, i motsats till trubadurernas, företrädesvis åt Bacchus. ofta finner man i dessa sånger en fin, men alltid märkbar satir mot prelaterna, hvilka icke alltid måtte rätt uppskattat nöjet och fördelen af goliardernas besökGoliarderna ha äfven i Sverige haft sitt motstycke: de vandrande djeknarne. De började på 1400-talet förfalla och drefvo omkring som scharlataner, kurerade menniskor och djur samt idkade äfven trollkonster och gjorde attärer i magi. De anses också ha utgjort tvpen för den i medeltidens sagor så otta förekommande d:r Faust. Närmast beslägtade med dessa goliarder voro de kringvandrande sångarne, hvilka i Sverige kallades lekare, gycklare (det senare at latinska ordet joculator, på franska jongleur.) Denna benämning togs ursprungligen icke i sämre bemärkelse och gällde äfven för poeter. Äfven om man reducerar medeltidens uppgifter om dessa gycklare, skall man finna att dylika funnits i betydliga massor. På en test i Frankrike voro efter sammanstämmande uppgifter omkring 1,500 dylika personer närvarande. I Sverige, omtalar Rimkrönikan, voro på 1300-talet vid större fester en mängd gycklare närvarande, såsom vid konung Birgers bröllop och många andra tillfällen. Dessa konstens ädla söner voro dock ej blott för konstens skull närvarande, utan idkade äfven ett mycket närgänget tiggeri. Men det var ej nog med att traktera dem, de skulle äfven ha kontanter, kläder och hästar. Hästar voro en mycket vanlig present som synes ha kommit i bruk efter de förut vanliga guldkedjorna: nu ger man medaljer åt poeterna. Vid utländska hof voro jonglörer (till hvilka såsom nyss nämndes äfven poeterna räknades) anställda på stat. Deras anseende stod dock mycket olika på olika stälHen och vid olika tider. An omhuldades de, än tvärtom. Så lät konung; Richard I en