Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 1

Gascognarer drog fördel af detta ögonblicks uppehåll, tog en pistol ur sitt bälte och utropåde : — Se så! mina herrar, jag ämnar visserligen döda er den ene efter den andre, men jag svär vid alla paradisets helgon att om ni rusa på mig fyra på en gång, krossar jag två af era hufvuden i ett skott. Sedan få vi se! Denna hotelse kom favoriterna att stanna i sitt lopp. På samma gång vände sig konungen som rest sig upp mot dem och sade med sin korta och befallande röst: — Mina herrar, jag förbjuder er att taga ett steg. Ni känna mig och denne herre tillhör mig! ... — Det är att tala som en ädling, sade gascognaren. Han satte pistolen tillbaka i bältet och ånyo gick konungen emot honom med höjd värja. — Ni har sårat mig, sade han. — Det är en vana hos mig, hånade gascognaren. — Men jag skall döda er, jag. — Det skulle verkligen något förvåna mig, käre herre, svarade gascognaren alltid skimtande. — Ventre-de-biche! vi få väl se. — Mordioux! det är en lätt sak . Efter dessa båda utrop korsade de båda motståndarne åter sina klingor. Striden började blifva allt mer och mer förbittrad men likväl utan resultat, ty de båda motståndarne fäktade utmärkt, och de oförutseddaste, de mest välberäknade stötar som från ena sidan utdelades blefvo å den andra ögonblickligen parerade. — Vid den heliga jungfrun! min herre, utropade konungen flämtande, ni fäktar väl.