Göteborgsposten – 25 januari 1865, sida 3

hans hustru och barn redan så bedöfvad af den inträngande röken, att han knappast kunde komma till medvetande, trots de häftiga bultningarne i väggen. Då hustrun sedermera skulle tända ljus var röken så tät, att detta genast slocknade. Efter tvenne fåfänga försök måste hon afstå från att få tändt upp ljus. De båda makarne togo ut sina barn, hvarefter mannen gick in och tog på sig sina benkläder. Då han sedermera åter kom ned på gården, såg han genom en glugg i källaren att det var eld i källarens tak ötver den omnämnda potatisbingen. Elden hade då blott halfannan qvadratalns utsträckning. Han ropade på en handspruta, men någon sådan sanns ej att tillgå. Elden skulle, om någon sådan varit till hands, troligen kunnat släckas. Han fick en del af sina saker bergade, men trodde likväl att hans förlnst skulle uppgå till 2 å 300 rdr. Fabriksarbetaren A. Pettersson bebodde ett rum med kök på nedra botten. Vid pass kl. 1 väcktes hans hustru (densamma som väckte de flesta i huset boende personerna) af ett ljud, hvilket hon till en början trodde åstadkommas af råttor. Han hade brandförsäkradt för 500 rår i Jönköpingsbolaget. Genom en glugg till källaren såg han att det brände derstädes. Dörren till källaren var tillstangd med ett öfverfall, hvilket fasthölls af en sprint. Tvenne personer voro före honom ute på gården. Maskinisten Persson anmärkte härvid, att man blott med möda lyckats rycka upp dörren till källaren, för att företaga behöfliga släckningsåtgärder. Fabriksarbetaren B. Johansson bodde liksom de öfriga på nedra botten af huset. Han hade ej sitt bohag assureradt. Fick väl det mesta bergadt, men en stor del skadades. Visste liksom de föregående intet om eldens uppkomst. Ingen af de i huset boende hade någonsin haft något att beställa i källrarne. Fabriksarb. C. Hjortsberg, med hustru och a:ne barn, bodde i andra våningen. Hade assurerat sin egendom för 600 rdr. Visste intet om eldens uppkomst. Arbetskarlen A. Jonsson bodde i andra väningen jemte hustru och trenne barn. Hade assurans för 600 rdr. Då bans hustru skulle tända ljuset slocknade det tillfolje af röken. Ingen syntes qvällen förut ha sin gång i källaren. Timmermannen A. Olsson hade assurans för 1,0v0 rdr. En del af hans lösören blef räddad. Fabriksarbetaren C. G. E. Kuylenstierna hade ussurans sör 800 rdr. Förlorade sina möbler och kokssaker, men räddade linne och gångkläder. Väcktes af buller och bultningar. Intet ljus kunde brinna i köket till solje af röken, Jungfru Sara Johanna Andersson hade försäkring för 200 rdr. Stenhuggaren A. Pettersson bodde vägg om vägg med värden, således i frontespisen. Lade sig kl. 8 samt väcktes af Paulson och Hjortsberg. Paulson med hustru voro inne på sina rum och hördes ej gå ut på aftonen. Hade ingen assurans. Han hade ofta tänkt på att brandförsäkra och hade tillochmed haft penningar aflagda för assuransen, men penningarne hade blifvit använda till annat ändamål. Ungefär hälften af de i hans boningsrum befintliga effekter ha blifvit räddade. Hvad som fanns i köket gick deremot helt ocb hållet förloradt. Arbetskarlen C. J. Svensson bodde äfvenledes i frontespisen. Hade assurans för 500 rdr och fick blott litet gårgkläder räddade. Timmermannen N. Andersson var bland de förste som skyndade till brandstället. Han bodde i n:o 143 jemte hustru och trenne barn. Han hade ej sin lösegendom försäkrad, men fick alltsammans räddadt. Poliskonstapeln n:o 34 Larsson, som genast infunnit sig vid brandstället, tyckte sig finna att i vedboden blifvit uppstaplad en mängd ved, som sedermera blifvit antänd. Det upplystes af åtskilliga bland de närvarande att Paulson ej haft någon ved hemma, emedan han någon dag förut lånt ved af en hustru bland hyresgästerna. Såsom läsaren troligen funnit var det åtskilliga bland hyresgästerna som hette Petersson, och alla voro de gifta. Då det nu blef fråga om hvilken bland alla dessa hustrur Petersson, som väckt alla de öfriga brandskadade, uppstod någon konfusion. Peterssönerna kunde nemligen ej riktigt komma på det klara med hvilkens hustru som menades, och man hörde hit och dit utropen: ,Ja, det är hon, ja. ,Nej detta är icke min o. s. v. Klamparen C. Johansson, som äfven varit en bland de första hvilka kommo till brandstället, trodde ej, attved blifvit inlagd i källaren utan hade det blott sett så ut för dem som anländt senare. Häruti instämde maskinisten Petersson. Då icke den ringaste upplysning angående eldens uppkomst kunnat inhemtas, fick målet bero på framtida upplysningar. — Målet angående den af pigan Petronella Jönsdotter upphittade, grosshandl. Ph. Welin tillhöriga sedeln om 100 rdr förevar i måndags åter i poliskammaren. Qvinspersonen Christina Pettersson äfvensom lörre handelsbokh. Carl Bredberg hade äfven enligt åläggande vid förra förhöret, infunnit sig till detta förhör Christina Pettersson förnekade nu, liksom vid förra förhöret, att hon till en början vetat om att sedeln blifvit hittad, utan skulle Petronella J. först ha uppgifvit. att hon fätt densamma af Len herre. Hon hade lemnat sedeln till Christina att förvaras, och först fjorton dagar senare uppgaf hon att hon hittat sedeln. Några dagar derefter köpte Christina på Patronellas uppmaning åtskilliga saker åt denna senare samt lemnade henne derefter penningar i de mån hon, som var i grossess, behöfde det. Vid förr? förhöret hade Christina P. blifvit ålagd, att visa dea hon ersatt hr. Welin hans förlust. Hon sade sig nu ht varit hos br W., men denne hade förklarat sig ha öfa verlemnat saken i polisens händer. . Ett ombud för hr W. tillkännagaf dock härvid, att hon väl varit hos denne, men dervid förklarat att hon alldeles icke ville återbetala de 100 rdr:na. Denna uppgift bestred hon. Öfverkonstapel Björkman och en poliskonstapel voro vid förhöret närvarande och intygade båda, att Christina Andersson inför poliskommissarien Kant erkänt det hon redan från början vetat om att sedeln var hittad, att hon jemte nyssnämnde Bredberg sjelf användt penningarne, utom den del af dessa som ätgick till inköp af klädningstyget och sjaletten åt Petronella. Dessa uppgifter förnekade hon fortfarande. Hvad som låg henne till last hade hon sagt, emedan .e50k 6