Göteborgsposten – 25 januari 1865, sida 1

örja se efter hvad det blåser för vind och, änka på, om det icke skulle vara skäl att vörja rusta om skutan. Jag hörde i går en sammal väderleksspåman säga med den trygqaste mine i verlden, att inte lönar det mölan att tänka på någon vinter mera i år. Hvilka förespeglingar! Att ens kunna tänka sig möjligheten för det glada Stockholm af öppen sjöfart i januari eller februari månader, och det tillika utan både Nynäs-bana eller Erstaviks-bana. såsom man nu senast hört framkastas! Men jag skall säga, att vihyperboreer, åtminstone här uppe, äro icke vana vid sådan väderlek nu och vi tycka alldeles icke om, att några jutska seder skola införas). Vi älska att hafva åtminstone så pass frisk vinter, att det är godt slädföre på gator och vägar, att isen gifver tillfälle till trefliga skridskopartier, och att man icke skall behötva svettas i öfverrock. Kan man väl också tänka sig något trefligare nöje, något för kropp och sinne mera uppfriskande än t. ex. ett slädparti, der allt bidrager till att lifva upp äfven tallna andar, der den friska luften — förstå mig rätt, jag är ingen förespråkare för 20 å 30 gr. köld, icke på långt när — der luften jagar blodet i häftigare fart och pryder de täcka tärnors kinder med de täckaste rosor, der solskenet och den glindrande snön trolla bort alla mörka känslor och endast tillåta de angenäma stanna qvar, der tankarne springa i kapp med den friske trafvaren, och der den ljutva kamraten sätter kronan på verket och kommer den kallaste natur att fundera på, om han dock icke har ett hjerta. Vi hatva ej haft ett enda större slädparti i vinter — ja ha, det skall väl kallas vinter, förstås, fastän det går trögt att komma ut dermed. Vår skridskoklubb tyckes icke heller vilja taga någon fart i år, ehuru isen verkligen ännu ligger så pass, att den på somliga ställen bär folk. Väl har jag på ett par promenader till Hasselbacken och Novilla sett, att en bana! varit uppskottad; men jag tror knappt, att hans majestät varit der mera än en eller ett par gånger, — och hvad hafva då planeterna der att göra! Eljest har vår ungdom nog begagnat tillfälle till denna helsosamma rörelse; äfven damerna, både stora och små, sätta stålsko på och lära sig att skära runor i isen, ja, inrista kanske till och med ett Albert eller så för att ännu mera förvrida hjernan på någon olycklig, som råkat ut för att blicka för djupt in i ett par förtjusande ögon. Det är i sanning roligt att se, att bruket att gå på skridskor börjar blifva allt allmännare bland fruntimmerna, och lyckas mamsell Nancy Edberg att i någon högre grad genomdrifva afsigten med sin fruntimmersskridsko-klubb, så har hon icke så litet bidragit till att införa ett lyckligare system för qvinnans fysiska uppfostran; man må komma ihåg, att hon dessutom, åtminstone här, mest af alla bidragit till att göra simkonsten känd för det täcka könet. Ett annat sällskap, som tyckes hafva haft en riktig aning om denna vinters blifvande beskaffenhet, har insomnat, h. e. upplöst sig. Det är sällskapet för kälkåkning på Skeppsholmen, som under de sista två åren varit mycket animeradt. Det leddes förut af kaptenlöjtnant Virgin och premierlöjtnant Boberg; men sedan den förre fått transport till Carlskrona, tror jag, ville det icke gå bra längre. Det vore dock skada, om det ej skulle kunna komma sig i gång igen, ty det var ej ett af de minsta nöjena att gå ut på sjön mellan Skeppsholmen och Djurgården och beskåda de åkande, synnerligen då en solskensmiddag ) På det att läsaren ej må tro korrespondenten om en dumhet, får han förklara, att i Södermanland säger man om svag is, att den är dansk.