Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 2

— Ni har då varit det förut? — Sedan två dagar har jag verkligen hyst någon fruktan. — Och hvarför då, mitt barn? Hon syntes tveka, men främlingens så ädla och öppna ansigte ingaf henne fullt förtroende, — Det är emedan staden sedan tvenne dagar är full af främlingar, af näsvisa adelsmäm som fororsaka stort oväsen. — Ah! ah! — Man säger, fortfor Bertha, att konung Henrik III i sin svit har en mängd utsväfvande adelsmän, för hvilka ingenting är heligt... Gascognaren rynkade omärkligt ögonbrynen. — I går afton, fortfor Bertha blef jag mycket förskräckt; men lofvar ni att ej tala om det för farfar, om jag nu berättar er det? — Jag svär er det vid min heder! Nåväl! Föreställ er, min herre, att jag igår vid nattens inbrott såg två adelsmän insvepta i kappor och med masker för sina ansigten stryka af och an ute på gatan, blicka genom porten och uppmärksamt betrakta huset. De talade helt sakta. Lilväl uppfångade jag några ord af deras samtal. Den ena sade: Vet du att hon är riktigt vacker, den lilla? Det var om mig de talade... Och Bertha rodnade och sänkte rösten, då hon uttalade dessa sista ord. — Och hvad svarade då den andre? frågade främlingen leende.