Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 2

— Den andre, svarade Bertha, ah! det är förskräckligt; han sade: Ååväl! låtom oss enlevera henne. — Den eländige! — Hela natten darrade jag af förskräckelse och lyssnade till minsta ljud. Omsider inbröt dagen: då knäföll jag och tackade gud samt bad honom skicka en beskyddare till farfar och mig. Under det hon yttrat detta, hade Bertha närmat sig fönstret och lutade sitt hufvud mot rutan. Plötsligt uppgaf hon ett anskri och drog sig hastigt bakåt. — Hvad är det? frågade Gascognaren. — Bel... se! ... sade hon. Hennes tänder skallrade och rösten darrade. Gascognaren närmade sig fönstret och såg i sin ordning utåt. — Åhå! sade han, jag tror det var väl att jag kom. En man hade klättrat upp på muren till trädgården och satt grensle deröfver. — Der äro de! mumlade Bertha. — Frukta ingenting, sade Gascognaren. Derpå blåste han ut lampan, och det blef alldeles mörkt omkring dem. — Blif nu qvar här, sade han, och låt mig stiga ned i trädgården. Nordioux! vi få väl se om flicktjusarne, voro de också tiotusen, skola förskräcka min moders gon. Bertha darrade icke längre.