Göteborgsposten – 21 januari 1865, sida 2

———— — Laura gick upp att lägga sig, och hon skickade efter Jane för en liten stund sedan. Frederick, Jane har hållit en föreläsning för mig. — Om hvnd då? — Hon bad mig att alltid bemöta dig med kärlek och vördnad, hviskade hon, i det hennes ögon hastigt mötte hans. Jag sade henne, att förmaningen var örverflödig! Tror du det? Han drog henne närmare sig och höljde hennes ansigte med varma kyssar. — Jag har aldrig talat om för dig, Frederick, att jag en gång i detta rum tillbragte några plågsamma timmur. Det var aftonen efter mr Carltous förhör. Det var i sig sjelf mycket plägsamt alitsammans. men jag hade en särskild fruktan för egen del, som de andra icke hade. Jag trodde utt det vanärande i saken skulle göra — att du icke ville ha mig. — Ack, du lilla toka, hvad du var ensaldig! Lucy, min älskade, fortfor han med förändrad ton, det kan du icke ha fruktat på allvar. Hade hvarenda slägting du har i denna verlden träffats at vanära, skulle det varit endast desto större lycka för mig att få skydda dig. Min maka, du vet det väl. Hon såg på honom med det vackraste leende och den vackraste rodnad, som någonsin förekommit, och han släppte henne hastigt, ty Jane kom in. Intet mer har jag att omtala. Jag tackar er, mina läsare, för att ni velat följa mig ända hit. Det är bäst att bryta af medan himlen är klar; bättre att solskenet än ovädret qvarstannar i minnet.