Göteborgsposten – 21 januari 1865, sida 2

Rummet var nemligen nu ett elegant förmak, och det var så rikt på möbler och prydnader, att beqvämheten led deraf. Lauras vackra och ståtliga piano up tog en stor del af rummet. — Ja, mylady, svarade Judith, när det hölls auktion på mr Carltons saker, ropade lady Laura in många af dem, och de måste föras hit. — Hvar är Stifsing? frågade Lucy. — Hon fick snart plats, sedan lady Laura afskedat henne, men hon blef der icke länge, och hon har flyttat från Södra Wennock. Hon blef öfverfallen af pöbeln en qväll. — Är det möjligt? sade Lucy. — Det gick till på det här sättet, mylady; det hade kommit ut i staden på något sätt, att det var Stiffing som hämtade dyrken till l:dy Laura den mörka qvällen, och en mängd stygga gossar antöllo Stiffing en afton i våras och hojtade åt henne, slogo, jagade och skällde henne och betedde sig, kort sagdt, mycket illa mot henne. — Men om hon hämtade dyrken, så var det ju lady Laura som skickade henne efter den. — Ja, men pojkar och karlur tänka, när de ungripa en menniska på det sättet, bara på deu stackaren de ha framför sig. Stiffing ville sedan inte bli qvar i Södra Wennock utan lemnade sin plats. Lucys harm hade knappt hunnit lägga sig, när Frederick kom in och Judith gick ut. — Trodde du att jag försvunnit, Lucy? — Nej; jag började tycka att du dröjde länge. Du kunde väl inte komma derifrån? — Nej, det var skälet. Johns barn hade verkligen gömt min hatt, och Charles Lycett och hans fru voro der i afton. De sände alla möjliga lyckönskningar till lady Lucy Grey, tillade han, i det han drog henne framför sig och lade sina händer kring hennes midja. Lucy skrattade. — Hvarför är du ensam? frågade han. Hvar äro de andra?