Göteborgsposten – 20 januari 1865, sida 2

nuvarande vresighet. Laura hade fattat ett ytterligt bat till mössan, icke i följt af de erinringar om det förflutna, som den uppkallade, utan derföre att hon ej ansåg den kläda sig väl, och hon höll Jane för sin bittraste fieude, derför att dennu yrkade på att hon icke skullo lägga bort den, förrän ett år förflutit etter mr Carltons död. Och dock hade Laura icke behöft vara rädd för mössun; man kan ej tänka sig ett älskligare ansigte in hennes var, sådant det såg ut nu med det rika håret tlätadt och de hvita krusflorsflikarna vikna bakåt. Hvad som nu förargade Laura var, att Jane sade atv det ej gick an, att kon visade sig vid Lucys nära förestående bröllop utan mössa, då hon deremot sjelf sade sig ej vilja bevista dot, om hon skulle då bruka den förhatliga persedeln. — Då stannar jag hemma, sade Laura skjutande ut läppen. om jag icke kan visa mig för folk, utan att sc ut så utt jag skrämmer dem, blir jag der jag är. Hvad skulle du, June, tycka om att klidas som en gumma, om du vore så ung som jag är? Om du tycker så mycket om mössorna, kan du ju nyttja dem sjelf. — Jag är icke ka, sade Jane. — Jag önskar att du vore det, du skulle då veta hvad mössor äro. De kunna aldrig ha blifvit uppfunna för andra än dem, som är) på andra sidan femtiotalet. Och de äro så varma, att de kunna framkalla hjernfeber. ; Blott tre månader till, Laura! sade Jane bevekande; då är året slut. Jag är viss på att du icke sjelf skulle vilja lägga af dem tidigare. : — Hvad tjena de till? frågade Läura skarpt. De