Göteborgsposten – 20 januari 1865, sida 2

hotande ställning genom pätryckning från Preussen, om de förenade rikena skulle uppträdt aktivt mot detta land. Rys törvandt i Polen. Tal. fortfor: Och nu kommer jag till des, som säker en är hufvudorsaken, hvarföre forsvarsforbundlet st och Sveriges och Norger regering, sastän både den moraliska förpligtelsen på deras sjan och vårt behof var vida större än 1848, icke kunde förmås att deltaga i kriget? Folkstämningen i Norge var så upprörd inom alla samhällsklasser, att den lätt kunnat vinnas för en krigisk politik, ouktadt de uppoffringar denna kunde kosta det fattiga landet; men solkstamningen i husvudlandet, i Sverige, som varit så liflig och afgjord 1848, var nu emot kriget; i det regeringen undandrog sig att deltaga i detta följde hon verkligen majoriteten inom folket. Huru skall man nu förklara detta fenomen, att ett folk, hvars bug och tänkesätt från Arilds tid varit krigiska, som lefver och andas i sina minnen, som långt innan det blef tal om nägot krig i Norden varit på benen, för att väpna sig och lära vapnens bruk — att det, så snart kriget bröt ut i dess omedelbara närhet, visserligen icke helt och hållet förnekade sig sjelft, i det att det utsände en hel del stridslysten ungdom, men likväl i allmänhet visade olust för att deltaga i kriget och glädje öfver att stå utanför detsamma, fastän dess försigtighet och fredlighet föga öfverensstämde med den roll, som det hittills velat spela i den danska saken? Jag tror, att förklaringen ligger nära till hands. Sverige befinner sig i en mycket lislig och mycket glädjande materiel utveckling. Men der de måteriela intressena gripa vidt omkring sig och sysselsätta största delen al ett tolks krafter, der, så lärer erfarenheten, lida andra intressen deral, der slappas de moraliska och ideela krafterna; litteraturen bliv fattig, poesiens vingar lyfta icke tanken; den rör sig längs marken, vare sig att den traskar bakom plogen eller rullar på jernvägen; der trifves det spetsborgerliga och hvardagsmessiga, det osnusförnuftiga, såsom vara grannar sjelfva säga, och de stora tankarne och de höga föremålen stå lågt i pris. Men låtom oss danskar väl vakta oss för att strängt bedöma vära bröder härför. Ty för det första var denna materialistiskt-spetsborgerliga riktning icke egendowlig för Sverige allena: den är en allmän epidem inom hela Europa i vår tid; det var samma svaghet, som gjorde, att Frankrike år 1863 lät Polens sak falla, och att England, det stora, mäktiga och rika England, år 1864 vanmäktigt tålte, att Danmark hemsöktes med hvad! det sjelft kallade en skamlig oråttvisa. Och dernäst. huru står det till hos oss sjelfva, som icke haft någon materiel blomstring att dermed ufleda våra krafter och försvaga vär uppmärksamhet? Frodas kanske icke här både före och efter kriget samma ogräs, som qvälde pligtens och ärans röst på andra s dan Sundet? Latom oss göra oss sjelfva en samvetsfräga. I stället för att det var Danmark, som i fjor öfverfölls af de tyska stormakterna, emedan det ej ville utlemna Slesvig, antag att det varit Sverige och Norge, som blifvit öfverfallna af Ryssland, emedan de ej ville utlemna åt det Finnmarken, hvad då? Låt Hall, låt Monrad, låt Bluhme ha varit i spetsen för vår regering, derpå kom det mindre an; men tor man att stämningen, d. v. s. mängdens och spetsborgarnes, skulle varit för, att vi med trupper och skepp skulle kommit de förenade rikena till hjelp? Manne icke samma fruktan som svenskarne hyste för angrepp från Rysslund, skulle uppstå här för angrepp från Tyskland? Måntro det icke här alldeles som i Sverige skulle talats vidt och bredt om det onyttiga i att hjelpa, alldenstund vi alla tre dock skulle vara mycket för svaga mot Rysslunds öfvermakt? Måntro man icke här liksom i Sverige skulle bevisat det orimliga i att danskt blod och danska penningar skulle offras för en sak, som ej angick oss? Det kunde ju varit oss alldeles likgiltigt, hvem som rådde öfver Finnmarken! Och hvad utsiget kan Nordens sak ha efter detta liana smäleksfulla nederlag? Kanske en större och ljusare än någonsin förut; ty Gud sänder hvarken de enskilda menniskorna eller folken sin tuktan, för att de skola förtvifln och krossas, utan för att de skola bli starkare och bättre. Har det måhända hittills i det skandinaviska sträfvandet, huru naturligt och saunt, huru ädelt och ent det i och för sig är, blandat sig antingen något öfverspändt og fantastiskt, eller något fåfängligt och falskt, så kan en sådan olycka som den lidna rena dot från alla orena beståndsdelar och olämpliga tillsatser, sa att det hädanefter framträder med större klarhet och större styrka. Men det har nu tillräckligt bevisat sig, att det icke är vi, som kunna och skola bära fram det. Vi ha haft en gammal svaghet för att drömma oss stora och vara medtäflare om principatet i Norden ; nu måste den drömmen vara slut, vi måste nöja oss med att vara det tredje folket — ej ens det andra — och vi måste erkänna, att den sträfvan, som en gång skall förena hela Norden, måste utgå från dess hufvudland, från Sverige. Tal. sade, att danska nationen dertöre likväl ioke egde rätt, att lägga armarne i kors. Det hade ett värf att uppfylla, nemligen att understödja den nordiska nationalitetens motstånd mot förtyskningen i det afträdda Slesvig och gifva sig sjelf en alltmera nordisk prägel, tills det på fullt allvar kan bli fråga om Danmarks anslutning till det öfriga Norden, under förberedelse på den oundvikliga kampen om återvinnandet at Nordens rättmätiga och oumbärliga nationala egendom. sandbändMatzn. Jac. Crusen-tolpe. Åftonbladet yttrar om den bortgångne skriftställaren: Den hädangångne var en stor kapacit och en utmärkt talent, och han hade ett mästerskap framför allt i svenska språkets stilistiska behandling, hvarutinnan kanske ingen samtida tillfullo kunde mäta sig med honom, och som måhända bort berättiga honom till ett ledamotskap i svenska akademien, i fall en sådan förtjenst innebure den högsta me 2— riterande qva