Göteborgsposten – 17 januari 1865, sida 3

vid spanska hofvet sir J. Cramptons frånkiljaa maka. Drottning Isabella skall ha mderrättat hertigen, i hvars ådror flyter det enaste sangre azul (blåa blod), att hon ej can emottaga hertiginnan, emedan hon icke vill utsätta gesandten för en stormakt för det pbehaget, att sammanträffa med sin forna hustru. Då hertigen erhöll detta meddelande, skickade han genast alla sina ordnar och kamnarherrenyckeln tillbaka till drottningen. MI. Balfe, dotter till den berömde kompositören ifr detta namn och en af de mest omtyckta sångerskorna i Petersburg, hade förmält sig med sir Crampton, som då var Englands gesandt hos czar Alexander. Etfter ett tvåårigt iktenskap, som icke motsvarade hennes förhoppningar, inledde lady Crampton en äktenskapsskilnadsprocess mot sin man, vid hvilken en del skandallösa saker kvmmo i dagen, genom hvilka hon blef åter fri. Från Athen skritves d. 7 d:s: På den britiske gesandten lord Erskines borättelse om det närvarande tillständet i Grekland och de demokratiska tendenser, som på senare ti der ydrat sig i detta land, har lord Russell svarat, alt England i öfverensstämmelse med Greklands andra skyddsmakter endast erkänner Grekland som en fri, oberoende stat under det att det regeras at en konstitutionel konung, och särskilt konung (Georg den förste. För att förstå denna depesch, torde förtjena erinras, att i Grekland finnes ett alltmera tilltagande och djertt parti, hvilket drömmer om återställandet af Greklands torna politiska skick och vill af detsamma göra confederation af särskilda, hvar för sig sjelfstädiga republiker, alldeles etter antikens mönster. Då det är fara värdt, att i så fall ryska intriger skulte kunna töranleda ödesdigra splitt ringar och hvalfningar, är det naturligt, att skyddsmakterna (till hvilka äfven Ryssland hör, och isynnerhet England vilja förekomma denna plans utförande. Underrättelserna Irån Amerika gitva vid handen, att angreppet på Wilmington verkligen nppgifvits, så att denna för smyghandeln med Sydstaterna så tjenliga bamn tillsvidare kommer att förblifva i Söderns händer. Huru stor vigt Norden tillagt Wilmington, ser man bäst al de ansträngning, som gjorts för att komma i besittning af staden. Den hittills största från Nordstaternas sida utrustade flotta har sändts, för att bombardera det nedanom staden belägna Fort Fisher, utan hvars besittning det är omöjligt att uppnå Wilmington, och en ansenlig styrka landttrupper åttoljde expeditionen, för att storma fästet från landtsidan, om flottans först anställt allvarsam skada. Lördagen d. 24 dec. före daggryningen blef ett fartyg, lastadt med 5,000 centner krut, skickadt så nära in under fästets verk som möjligt och sprängdt i luften, och isamma ögonblick detta skett, öppnaae flottan en mördande kanoneld mot fästet. Men explosionen af den nämnda ofantliga kruunassan gjorde nästan ingen verkan på de starka skansarne, och detsamma var fallet med elden från sartygen. Etter det bombardementet varat hela dagen utan synnerlig verkan, fortsattes det följande dag — juldagen — under det en stark atdelning at den medhatda truppstyrkan under general Butler om natten landsatts otvanom fästet. En företagen rekognoscering gaf emellertid det resultat, att fästningen vore ointaglig på annat sätt än genom en ordentlig belägring, hvars påbörjande nu genast var af flera omständigheter förhindradt. Trupperna blefvo derföre Annandag jul åter inskeppade och ha vändt tillbaka till Fort Monroe, under det amiral Porter med sina fregatter och Monitorer skall ha afseglat till Beaufort i Nord Carolina, för att afvakta närmare ordres. l— Ö.hX4ox———— -.— 7——— Än