Göteborgsposten – 16 januari 1865, sida 1

ii )Grp??: — till ämne välja mårdskinnet, med hvilket den förre nyss torkat sitt inflammerade ansigte. Apollinaris var ej missbelåten med att visa sin talang att koka soppa på en spik, on talang al hvilken han visst ej ensam var i besittning, då t. ex. Martialis skrifvit ett epigram öfver en tandpetare. Mellan båda gudstjensterna, i åsynen af fientliga härar, hvilka när som helst kunde öfversvämma landet, improviserades följaktligen ett epigram om den gamle bollspelaren och mårdskinnet, uttryckande den önskan, att då bollspelaren i morgon svettig återvänder från jagten och han torkar sig med skinnet måtte i dricksnåla ulln takdroppet lätt sugas in, Man tröstade sig öfver sina olyckor med dylika lumpna infall, ty huru öfverlägsna i krafter och mod barbarerna än voro, detta kunde de dock ej göra efter. i Men om Sidonins Apollivaris var stark i att fabricera ordlekar och epigrammer, äfven på beställning, så var han ej mindre stark i att arrangera middagar och kalaser. Man läser i hans bref ej tå beskritningar öfver kalaser såväl hos honom sjelf som hos hans vänner. Det vattnas en i munnen, då man läser dessa beskrifningar, i synnerhet öfver tillställningar, vid hvilka han sjelf uppträdde som värd. Gästabudssalen var smyckad med blommor; sjelfva domestikerna, vaktmästarne som det nu heter, voro blomsterprydda, duken på bordet var den yfinaste på hvilken solen skiner 0. 8 v. Och efter middagen utropar bispen: O! vi ha ätit kopiöst! Vi ha dinerat på senatorsvis! Och vi ha ätven druckit på senatorsvis. Vi ha druckit syriska viner och ungerska viner, vi ha druckit söta viner och beska viner, vi ha druckit viner försatta med beck och aska (en raffinerad smak som i våra dagar ej uppskattas), vi ha druckit rökta viner. Före middagen ha vi druckit mulaum (ett slags stark dryck — romrarne hade således äfven sitt bränvinsbord) och efter middagen ha vi druckit mulsum hvilket således motsvarade likören). — Allt visar att då biskop Apollinaris hunnit repa sig efter barbarernas plundringar, var han en man som hade sin källare väl monterad och ett kök, hvilket stod på höjden af sitt århundrade. Vid gästabuden bjöds äfven på utvald musik, och biskopen uppräknar den mängd instrumenter och musikanter af hvilka hans kapoll bestod. Bland annat omnämnes ett instrument, som numera är okändt, den hydrauliska orgeln, hvars toner liksom droppvis föllo tör gästernas öron. Biskopens sester illustrerades, då han var vid riktigt godt lynne, af lindansning, mimiska spel och orientaliska pinnlekar. Efter måltiden gingo särskilda tjenare omkring med tandpetare af guld — servietter fick man dock ha med sig sjelf. För öfrigt tillbragte man flera timmar i badet. Man hade offentliga badhus, der man plaskade i åtskilliga timmar och under tiden jollrade och pratade. Det fattades blott, ty något måste fattas äfven i dessa tider, cigarren och kaffet, för att dessa etablissementer skulle fullkomligt motsvara våra kafer. Man spelade för öfrigt boll, schack och tärning. Med jagt sysselsatte man sig ifrigt och Apollinaris, som hade en svärtar, hvilken måtte varit en sannskyldig Nimrod, beskrifver detaljeradt åtskilliga jagtpartier. Afven lemnar han kuriösa upplysningar om konsten att dressera jagthundar och salkar, hvilka senare nu för första gången omnämnas i Europa såsom använda till jagt. Dessa galler, som vid fiendens ankomst flyktade till skogarne, togo således sin skada igen emot djuren. Tal. meddelade ett ytterligare bidrag till tidens seder, äfven hemtadt från Apollinaris. I Romerske kejsaren hade nemligen sammankallat sina höga embetsmän och prelater till jen politisk konselj. Sedan man egnat första halftimman åt dagens brännando frågor, åt hvad man borde göra under de hotande tiderna, fann man att man ej uteslutande kunde sysselsätta sig med de ledsamma historierna om hunner och vandaler, man öfvergick derföre till ett storståtligt gästabud. Man vände sig under detta till Apollinaris, med anhällan om att denne måtte improvisera ett epigram. Man vet ej om han var förberedd härpå, allt nog han har meddelat improvisationen i sina skrifter. Tal. meddelade några utdrag ur detsamma, bland hvilka man äfven fann uttrycket: pet är ljuft att räta ut sig litet uti dansens lätta vaggningn. (Märk, det är en biskop som qväder deta!) Hela poemet är hållet i denna lätta stil och karakteriserar tidens riktning. Språket, ehurn poleradt och elegant, är ej mera latin än det t. ex. är svenska i vissa at våra romaner. Nåväl biskopen som qväder, som kejsaren hvilken nickar nådigt bifall, sitta båda tomligen löst på sina soffor. Riskopen hade knappt slutat sitt glada impromptu störrän scenen förändrades. IIunnerna öfverföllo gästerna, kejsaren förjagades och biskopen blet fången. Al dessa hunner, med hvilka han sålunda olyckligtvis sick göra alltför intim hekantskan har han lemnat ett narträtt