Göteborgsposten – 16 januari 1865, sida 1

I mod efter olyckorna, lefver efter sitt stånd, är. lemadsglad och lekande. Han ger på ott ställe kommits. Da det ar bekant att hafsluft, tWwoligen tillfölje af den salthalt den innehåller, ar: mycket gagnelig för bröstpatienter, har man med framgång användt luft till inandning, i hvilken befunnits efter denna metod fördeladt saltvatten. D:r Sandahl har äran af att först ha användt fisklefvertran, och man har redan funnit detta medföra stora fördelar, eburu den tid af ett år under hvilken metoden blifvit använd, är allttör kort, att man skulle kunna draga någon bestämd slutsats i afseende på dess lämplighet vid de långsamt sig utvecklande tuborkulösa lungåkommor, mot hvilka den begagnats. En pulverisoringsapparat finnes äfven här i Göteborg satt i förening med den å Allm. och Sahlgrenska sjukhuset befintliga medicopneumatiska apparaten. Sedan tal. omnämnt de olika sjukdomar, mot hvilka metoden användes, afslutades det intressanta föredraget. D:r Langoll öfverlemnade derefter ordförandeklubban till utsedde ordföranden för in nev. år, d:r Elias Heyman. Senare på ce. m. samlades läkaresällskapets medlemmar till gemensam middagsspis ning å Börsens restauration, dervid flera skålar utbragtes. D:r Sturzen-Beckers föreläsningar. Den andra at dessa föreläsningar hölls i lördags å mindre börssalen och utgjorde enligt programmet en fortsättning af den föregående. Salen var liksom vid föregående tillfälle uppfylld at en talrik och djupt intresserad publik. Det romerska väldet lutar till fall, hade kyrkofadren Hieronymus yttrat. Han skrifver sedermera på sin ålderdom huruledes denna profetia blifvit besannad. Sedan tjugo årr, säger han nemligen, fly ter romerskt blod alltifrån Konstantinopel intill Illyriska alperna. Barbarer ha öfvertaget öfverallt och romerska hären skältver. Kunde jag uppstiga på en höjd och skåda öfver all verlden skulie jag se allt i ruiner. Rom har fäktat, men numera blott för lifvet. ! Hieronymi varningar hade emellertid blifvit förgäfves. IIellre än att i tid väpna sig och försvara sig, valde man att lefva några minuter kortare, men letva så mycket gladare. De flesta älskade mera att icke se de faror som hotade och att hvila på sybaritens rusenbäddar. Åtskilliga författare från denna tid ha emellertid målat tillståndet sådant det var, huruledes efter hunnernas marsch öfver Rhen hela Gallien låg öde och betolkningarne vid fiendens anryckande flydde till skogarne, utan att ens afvakta hans ankomst. Man nämner dock ett hedrande undantag härifrån, då nemligen staden Tonlonse genom ott hjeltemodigt försvar räddades från ödoläggelsc. Huru förfärlige barbarernas sköflingar varit kan man finna at on författares uttryck från denna tid, att den vore rik som egde en bit bröd och den vore fri som oj bar en boja kring foten. Men emot detta elände utgjorde lifvet före och atter blodbaden en stark kontrast. Tal. ville il. detta hänseende nämna biskopen at Clermont Sidonius Åpollinaris, en galler uppfostrad på romerskt vis och som fullkomligt tillegnat sig den romerska bildningen. Denne man var på en gång hofman, diplomat och litteratör. Han bar esterlemnat en mängd bref och poesier, och han är på visst sätt en representant för all den demoralisation, mot hvilken IHieronymus vände sina vapen. Biskopen hade lidit åtskilligt af barbarernas anfall, men vi se honom sedermera åter: han har då hemtat i sina skrifter en karakteristisk beskrifning på huruledes man roar sig på den gröna planen utanför kyrkan, på kyrkogården med ett ord, emellan tvenne gudstjenster. Senare förband Iman med gudstjensten dramatiska foreställningar, ännu lekte man blott boll. j Tal. anmärkte härvid den parallel äfvensom den olikhet, hvilken i detta afseende eger rum emellan dessa tider och den nuvarande. I Medan man då lekte boll på kyrkvallarne, sleka nu våra frivillige med vapen, och dock ssStod då fienden tor dörren, medan vi å vår b b : sida ännu ej hotas al någon fiende utan blott ledas af den gamla grundsatsen: rusta dig för kriget om du vill lefva i fred. Detta är en märklig skilnad och i dessa öfningar ligger en sund framtid. Återvändande till Apollinaris skildring, yttrade tal.: Sedan man hört messan, samlades man ute på kyrkogården för att slå boll. I sällskapet befann sig en gammal man, ett original. Passionerad bollspelare hade han ännu aldrig lyckats råka en boll. Uvarja gång han förlorade en boll, uppväcktes skallande munterhet bland sällskapet, isynnerhet bland de yngre. Till slut blef den gamle j ; ) trött och satte sig att hvila på trappan utan för en dörr, vid hvilken, såsom brukligt var under medeltiden, hängde ett märdskinn, den tidens surrogat för handduk, och från hvilket såväl våra näsdukar som handdukar leda sina anor. Den gamle bollspelaren var sjelf en a 1 120 1 . 1 11